Då tyngdenergin till sin egennatur är explosiv och känsloenergin är det motsatta och därför verkar hämmande eller bindande på tyngdenergin, kan ett medvetande, i vilket dessa två energier har högsta herraväldet, nästan liknas vid en vulkan. Är känsloenergin i övervikt, binder den tyngdenergin och förhindrar explosionerna, men är tyngdenergin i övervikt, spränger den känsloenergins hämmande verkan och explosionerna uppstår. Sådana "explosioner" i medvetandet är naturligtvis av mikroskopisk eller andlig art, men ger utslag i individens tanke- eller själsliv som hetsighet, raseri eller mordlust. Ja, kort sagt, de är det djupaste utlösande momentet vid alla slags impulser för befordrandet av "den dräpande principen". Och då tyngdenergin ju har en hel zon eller ett tillvaroplan, där den inte helt kan bindas av känsloenergin, kan jagets upplevelse av livet i detta tillvaroplan alltså inte äga rum annat än på basis av dessa explosioner. Och de tidigare nämnda medvetandefaktorerna hetsighet, raseri och mordlust blir alltså här förhärskande och gör "den dräpande principen" till ett livsvillkor. Denna zon, där individerna således rent av måste dräpa för att leva, känner vi igen som "djurriket" eller spiralzonens andra tillvaroplan, till vilket den jordiska människan ännu hör. Med att dräpa menas här naturligtvis den fysiska kroppens ödeläggande och inte ett tillintetgörande av jaget. Detta är som tidigare omtalats odödligt.