Inom djurriket finns det således ett område, där individen börjar komma i besittning av visshet eller verkligt vetande i stället för aning. Detta område utgörs huvudsakligen av den jordiska människan. Med tillägnandet av visshet i stället för aning blir individen berikad med en utomordentligt stor ny medvetande- eller manifestationsfaktor. Men förmågan att använda denna faktor i harmoni med tillvarons eller livets eviga lagar har inte individen till att börja med. Den måste han skaffa sig genom erfarenhet. Men då det är med denna faktor liksom med alla de andra stora huvudfaktorerna i livet, att den endast kan skapa harmoni, lycka eller ett slutgiltigt välbefinnande genom att användas i kontakt med lagen för tillvaron eller i samklang med den samlade världsordningen, det vill säga till gagn för allmänhetens väl, och då individen till att börja med inte kan ha dessa erfarenheter, måste han nödvändigtvis i stor utsträckning använda denna sin nya medvetandefaktor eller intelligens felaktigt. Han använder den huvudsakligen endast i egoistiska intressen och blir därmed i motsvarande grad ett hinder för sina medväsens existens eller deras upprätthållande av livet. Och härmed har vi kommit till grundorsaken till den samlade jordiska mänsklighetens nuvarande mörka öde. Huvudparten av denna mänsklighets individer befinner sig just på ett sådant stadium i utvecklingen, där de ännu inte lärt sig använda intelligensen till gagn för hela mänskligheten. Och då denna mänsklighet just består av de enskilda individerna, kan helheten omöjligt vara uttryck för harmoni och samspel, fullkomlighet och sann lycka, förrän flertalet av jordens människor har nått så långt i utvecklingen, att deras bruk av intelligensen till gagn för allmänheten i stället för till egen fördel upptar lika stor plats hos dem som deras nuvarande bruk av sin intelligensförmåga till gagn för egoistiska intressen.