Då mänskligheten alltså lever i disharmoni med livets lagar och därigenom orsakar sig själv stora besvärligheter och lidanden, tränas och utvecklas på så vis individernas känsloförmåga. De får en större och större horisont på känsloerfarenheternas område, så att det till sist inte endast är på de grova förnimmelsernas och sjukdomens område som de kan känna, utan också på området för känslonyanser av långt finare dimensioner. Denna förfinade känsloförmåga yttrar sig som en medkänsla gentemot andra väsen som lider, och som en längtan efter att få hjälpa, längtan efter att få vara något för andra osv., liksom individen börjar förlora förmågan att dräpa djur, börjar att inte längre nännas göra något levande väsen förnär, börjar kunna finna sig i förolämpningar, börjar kunna glädja sig över naturen och dess rikedom på levande väsen: människor, djur, växter och mineral. En sådan känsla är den begynnande "kärleken" eller livets högsta behagsenergi. Känsloenergin kan dock inte bli helt renodlad som kärlek innan den blir behärskad eller buren av en viss mängd intelligensenergi.
      Det behövs, som tidigare omtalats, intelligens för att individen ska bli medveten i detaljerna i sina känsloerfarenheter och manifestationer eller komma till insikt om dessas verkliga natur. Om intelligensen inte är tillräckligt utvecklad, kan individen endast leda sin känsla med hjälp av sin instinkt eller sin förmåga att ana. Då denna förmåga är degenererande, kan individen, när han ska leda sin känsla med hjälp av denna, lätt bli orsak till olyckliga händelser för sina medväsen, även om hans handlingssätt är utlöst av ett motiv framsprunget ur en betydande grad av sympati. Med andra ord: individen kan omöjligt handla korrekt, så länge hans förståndsförmåga inte är tillräckligt utvecklad för att kunna ge honom en intelligensmässig överblick över sitt eget handlingssätt, och därför kan han endast handla efter degenererade instinkt- eller aningsmässiga och därför osäkra motiv. Lidandet utvecklar således känslan, men känslan måste behärskas av en fullkomlig intelligens innan den kan bli verkligt förnuftsmässig. I motsatt fall kommer här det gamla ordspråket "kärleken är blind" att passa in. Kärlek utan förnuft är inte kärlek, utan endast okontrollerad och därmed primitiv känsla.