Som framgick av föregående kapitel, kan mänskligheten hänföras till två former av religiositet. Den ena utgör den allmänt kända formen, som omfattar väsen, vilka blint kan tro på religiösa förkunnelser från forna tider utan att i absolut mening förstå dem. Det vill alltså säga väsen som lever på dogmerna och kallar sig själva troende, frälsta, heliga eller saliga, och som alltså känner sig lyckliga i sin tro.
      Den andra formen av religiositet omfattar däremot alla sådana individer som inte kan tro. Att tro är nämligen inte något man kan vilja. Man kan ställa sig vänlig eller ovänlig inför ett påstående, eftersom en sådan hållning är underställd viljans kontroll; men att tro på ett påstående står helt utanför viljans kontroll. Antingen har man förmågan att tro eller också har man den inte. Men då detta att kunna tro alltså beror på en medfödd förmåga, är det ju ingen förbrytelse att vara irreligiös, eftersom man ändå inte kan prestera handlingar som är baserade på en förmåga man inte har. För den ockulta synen ter sig därför alla former av intolerans som uttryck för högsta grad av naivitet. På samma sätt ter det sig, när man felaktigt kallar icke-troende väsen för vantroende, "förtappade", "den ondes barn" osv. Och ännu värre blir det, när man stämplar denna oräkneliga härskara av väsen som irreligiösa, eftersom man då går stick i stäv mot absoluta faktum. Upplevelsen av livet baseras nämligen uteslutande på dragningen mot det okända, vilket åter utgör kärnan i varje form av religiositet. Varje normal människa har därför ett mer eller mindre starkt begär efter en förklaring på livets mysterium. Även om människan bara har det allra minsta kunskapsbegär eller nyfikenhet, är hon av naturen religiös. Men inför tolkningen av livets mysterium är ju inte alla individer lika kritiskt inställda. Och vi måste här skilja mellan väsen som låter sig nöjas med en känslotolkning och väsen som inte låter sig nöjas med en sådan, utan också måste ha en intelligenstolkning.
      Med en känslotolkning menas en religiös framställning eller ett uttryck för livets högsta mysterium, som mer kan appellera till individens känsla än till hans eller hennes logiska sinne. En sådan tolkning manifesteras då också i form av en ceremoni eller gudstjänst med tillhörande orgelmusik, psalmsång, altarljus, helgonbilder, dopceremonier, sakrament, präster och korgossar i högtidliga dräkter, vackra berättelser om kärleksgärningar osv. Och det kan ju inte förnekas, att en sådan tolkning kan verka utomordentligt inspirerande, upplyftande och extasgivande på ett känsligt sinne och ge individen en viss känsla av Guds närhet. Men denna känsla är inte fullkomlig. Den är en känsla utan analys. Den är den blindes förnimmelse av något han inte kan se. Och här har vi alltså kärnan i den vanliga formen av religiositet.