105. Vad gäller om handeln kommer världsregeringen också att arrangera det så att varje vara eller produkt går den absolut kortaste vägen från producent till förbrukare. Den kommer därmed att upphäva det nuvarande rent fantastiska sicksackhandelssystemet, där varorna väldigt ofta passerar ett otal omvägar, omlastningar och transporter från mellanhand till mellanhand, från firma till firma, innan de når förbrukaren. Eftersom dessa omlastningar eller mellanhandsprocesser naturligtvis inte kan ske annat än på vinstbasis för mellanhänderna och inte heller kan genomföras utan arbete, och eftersom inte heller detta kan ske gratis, medför detta system att varorna mångdubbelt fördyras för förbrukaren, samtidigt som jordmänsklighetens samlade arbetsförmåga belastas med detta alldeles värdelösa arbete. Att låta en produkt, en livsförnödenhet, genomgå en rad procedurer, efter vilka den till själva sin natur är helt oförändrad eller ibland kanske rent av försämrad, men inte desto mindre dyrare och därigenom mer svårtillgänglig för sitt ändamål, strider ju emot naturen, emot sunt förnuft eller intelligens, och ter sig alltså som en abnormitet. Det nuvarande mellanhandssystemet, som inte på något sätt innebär en förändring till det bättre i fråga om handelsvarans kvalitet, utan tvärtom i många fall till och med medför en försämring av den, samtidigt med en avsevärd prisförhöjning, är därför en abnormitet i affärsvärlden. Och liksom till exempel en postförsändelse eller ett brev från Danmark, tack vare en välutvecklad världsorganisation inom postväsendet, inte behöver passera en rad konkurrerande och vinstintresserade privata postfirmor i Spanien, Norge, England, Afrika, Indien osv. för att komma till sin bestämmelseort New York, varigenom portot på försändelsen eventuellt skulle ha stigit till lika många tior som det nu utgör tioöringar, så behöver en livsförnödenhet inte heller passera en rad privata vinstintresserade mellanhandsfirmor för att komma från producenten till förbrukaren och därmed fördyras många gånger om.
      Avskaffandet av hela detta system med mellanhänder kommer alltså att medföra prissänkningar för jordmänskligheten. Här invänder man kanske att avskaffandet av mellanhandssystemet kommer att beröva de involverade väsendena deras levebröd, men till detta kan då sägas, att lika lite som världsstaten kan vara intresserad av att gynna ett "yrke" som enbart består i att dra upp vatten ur en brunn blott för att hälla det tillbaka i brunnen igen, lika lite kan den vara intresserad av att gynna ett mellanhandssystem med "yrken" som inte bara kan liknas vid ovannämnda "yrke", utan dessutom, i form av varufördyring och arbetsökning, betyder ett minus i eller en höggradig underminering av jordmänniskosamhällets helhetsekonomi. Då väsendena inom mellanhandssystemet alltså i själva verket lever på värden, för vilka de i gengäld inte alls presterat ett plus, eftersom deras arbete är helt överflödigt, kan deras inkomstkälla räknas till "de onaturliga yrkena". Med onaturliga yrken avses här sådana inkomstkällor genom vilka en individ kan klara sin existens utan att prestera något arbete i gengäld. Till sådana "onaturliga yrken" hör bland annat också fattighjälp, arbetslöshetsunderstöd, spelvinster och värden i form av arv osv. Sådana företeelser är allesammans faktorer som mer eller mindre fritar de berörda väsendena från att åt det övriga samhället prestera ett arbete för sin existens, och blir därför i motsvarande grad "yrken" som upprätthålls genom andra individers arbete. Och det säger sig självt att sådana abnormiteter kommer att bli en omöjlighet när jordmänsklighetens hela ekonomi kommer under administration. Den blivande världsregeringen kommer därför också att förstå att inrätta enbart sådana yrken som inte bara själsligt och kroppsligt utgör ett plus för de berörda individerna själva, utan också är ett plus för hela världsstatens ekonomi, och därigenom blir en underlättande faktor för den samlade jordmänsklighetens arbets- och existensvillkor. I världsstaten kommer alla livsförnödenheter att vara sagolikt billiga enligt nutida begrepp, eftersom de endast belastas med arbetslön – inte "överskott" och inte en mängd "onaturliga yrken" för andra väsen. För sin existens måste här varje arbetsför individ för världsriket prestera – inte ett minus, utan ett verkligt plus.
      Världsöverheten kommer således att motverka varje inkomstkälla som inte utgör en naturlig och välförtjänt arbetslön, utan som i stället tar formen av det tidigare omtalade "överskottet". I världsstaten kommer därför ingen enda arbetsför jordmänniska att kunna existera gratis, utan hon måste för sitt uppehälle prestera ett för hela jordmänskligheten och för henne själv verkligt nyttigt arbete.