106. Genom att världsöverheten alltså kommer att motverka alla de nämnda formerna av "överskott", och det därigenom inte heller kan finnas någon form av "privat förmögenhetsbildning", kommer denna överhet alltså att undanröja den faktor som i våra dagar ger stora delar av befolkningen möjlighet att undandra sig sin arbetsplikt mot samhället och därmed kunna ta emot och njuta hela sin existens utan att alls prestera något arbete i gengäld. Och då de inte själva presterar något för sin existens, lever de ju faktiskt på andras arbete. Men när de lever på andra väsens arbete, tvingas dessa andra väsen att avstå från det fulla utbytet av sitt arbete. Detta innebär då att deras arbetslön sänks och deras naturliga fritid förkortas. Men dessa två förhållanden måste i sin tur medföra en motsvarande minskning av deras tillgång till livets andliga och materiella goda. Och eftersom väsendena i fråga som en följd av detta med nödvändighet måste bli onaturligt primitiva, utslitna, fattiga och överansträngda, har vi här framför oss den grupp av väsen som i tillvaron framträder såsom "proletariatet" eller "underklassen".
      De andra väsendena, som inte har presterat något arbete för sin existens, utan kunnat leva på "överskott", har däremot haft för mycket fritid och alltför riklig tillgång till livets mer eller mindre verkliga goda. Och eftersom de därigenom vant sig vid att leva på ett onaturligt sätt, framstår även de som onaturliga i tillvaron. De har i stor utsträckning vant sig att leva i överdåd, frosseri och slöseri. Även de möter oss i ansträngda kroppar, men den ansträngningen beror inte på en överdriven arbetsprestation, utan på ett övermått av "livsnjutning". Deras lättvindiga tillgång till värdena låter dem leva i en stelnad atmosfär av högmod, som i sin tur ger dem en fullständigt skev bild av livet, vilket gör att de faller offer för den naiva tron att detta "att äga stora rikedomar", "att låta sig betjänas och uppvaktas", är uttryck för kultur och storhet, medan "att arbeta" är förnedrande eller oförenligt med "god ton". De är alltså fullständigt utestängda från insikten om att livets förnämligaste och naturligaste adelsmärke just är "arbete", och att ett väsens verkliga och absoluta storhet endast kan fastställas utifrån dess oegennyttiga eller osjälviska skapelsealster. De ser inte, att detta att ge sitt liv på det sättet, är den förnämligaste purpurmantel, ljusgloria eller uppenbarelse som ett väsen kan visa sig i. Och med tanke på dessa omständigheter kan även de senast omtalade väsendena identifieras som ett "proletariat". Detta "proletariat" finner vi i stor utsträckning inom den grupp av väsen som framträder under benämningen "bourgeoisien" eller "överklassen".