111. Eftersom det till slut inte blir kvar några privata besittningar, kommer alla fartyg och järnvägar, alla fabriker och verkstäder, alla gruvor och maskiner, alla råvaror osv. att ägas av världsstaten, det vill säga av hela jordmänskligheten, och inte av några av dess enskilda medlemmar. Det blir därför i själva verket ett enda företag i hela världen. Detta företag har inte till uppgift att genom "vinst" eller "överskott" tillägna sig obetalda värden, för att därmed säkra en "gratistillvaro" och dagdriveri åt en stab av "aktieägare" och deras familjer, arvingar och anhöriga. Detta företag har däremot uteslutande till uppgift att upprätthålla exakt den produktion av livsförnödenheter som är nödvändig för att jordmänsklighetens alla enskilda individer ska få en bekymmerslös och träldomsfri existens. För detta ändamål kommer den ju, som vi redan vet, att använda alla maskiner för att utföra det grövre fysiska arbetet, men för allt övrigt arbete får den betjäna sig av mänsklig arbetskraft. Varje arbetsför individ blir därför skyldig att prestera sin del av det arbete som enligt vetenskaplig uträkning är nödvändigt för att han själv och den övriga delen av jordmänniskosamhället, inklusive dess till arbete oförmögna individer, ska få en existens av ovannämnda slag. Detta lagpliktiga arbete kommer på inget vis att få en framtoning av slavgöra eller tvång, eftersom världsstatens högtstående moraliska och vetenskapliga administration garanterar varje individ hans arbete inom det fack eller på det område där han just har sitt intresse, sin största begåvning och sina mest utvecklade anlag. Födda konstnärer kommer därför att arbeta i konstens tjänst. Vetenskapligt lagda individer kommer att arbeta inom vetenskap (och hit hör såväl andlig som materiell vetenskap). Begåvningar inom hantverk och industriell verksamhet kommer att arbeta inom dessa särskilda grenar osv. Och på så sätt kommer alltså varje individ att befinna sig på sin, genom egen upplevelse och utprovning, "rätta plats" och kan då känna glädje i sitt arbete. Det ligger ju helt i världsstatens intresse att göra arbetet till en stimulans, underhållning och välsignelse för den enskilda individen – inte till ett "nödvändigt ont", som fallet är i vår tid, när miljoner människor över hela jorden endast kan uppfatta sitt arbete på detta sätt, just därför att till arbetet för den egna existensen också knyter sig vidmakthållandet av en överflöds- och gratistillvaro för en stab av kapitalistiska makthavare, varigenom arbetet blir liktydigt med träldom eller framtonar som slaveri. I världsstaten kan individernas arbete aldrig någonsin bli av en sådan natur. Där kommer nämligen totalsumman av det arbete som varje dag krävs för hela jordmänsklighetens existens att bli vetenskapligt beräknad, och i form av "normalarbetsdagar" fördelad på alla dess normala och fullt arbetsföra individer av båda könen. Varje individ tilldelas således ett bestämt antal sådana "normalarbetsdagar" per vecka inom de fack eller verksamhetsområden där denne, som vi nämnde, har sina intressen och anlag. Genom världsstatens stora och fullkomliga ekonomi, som inte tillåter någon arbetsför individ att undandra sig sin arbetsplikt, blir ju normalarbetsdagen väsentligt kortare än nutidens, vilket kommer att medföra en utomordentlig fond av fritid för individerna, liksom det ju också, som vi tidigare nämnde, för alla individer blir studiedagar varje vecka för utveckling av ande och kultur.