12. Som ett väsen med partisk kärleksförmåga förstår vi här ett väsen, vars självupplevda erfarenhetsmaterial ännu inte är av en sådan karaktär, att det som ett naturligt anlag sätter väsendet i stånd att se eller förnimma, att ingen enda manifestation kan existera utan att på samma gång vara resultat av ett lägre och fundament för ett högre manifestationstillstånd, och därmed i sig själv inte heller kan existera utan att på en gång vara identisk med ett oumbärligt moment i den process som heter "utveckling" och en bekräftelse på att allt är mycket gott. Eftersom en individs erfarenhetsmaterial, så länge det ännu inte innehåller de upplevelser som bevisar för honom att allt är mycket gott, verkar som regulator för hans kärleksförmåga, kommer denna att blomstra och spira bara på just de fält där erfarenhetsmaterialet är blomstrande och spirande. Men detta innebär ju i sin tur att individen i ett sådant fall har större kärlek och därmed större förmåga att känna tolerans på de fält där hans erfarenhetsmaterial är blomstrande, än på de fält där det blott spirar, och individen blir i förhållande härtill endast i stånd att manifestera sig i tillvaron såsom partisk eller mer sympatiskt inställd mot vissa erfarenhetsfält än mot andra.