125. Första avdelningen. De högst utvecklade väsendena i första avdelningen gränsar alltså mycket nära till väsendena i första kategorin, då ju intelligensen hos dem inte har långt kvar till att komma i nivå med känslan i utveckling. Deras medvetandeliv kan därför endast ge prov på smärre former av obalanserade utbrott eller manifestationer. De har alltså i stor utsträckning tillägnat sig många av de egenskaper som karakteriserar väsendena i den första kategorin, fastän i en något ofärdig form. Detta innebär att de ännu endast periodvis är helt besjälade av ödmjukhet, tolerans och osjälviskhet, nämligen under sådana perioder då deras intelligensliv är starkt nog att upprätthålla deras avsky för eller ovilja mot äregirighet, egenkärlek, intolerans och högmod samt köttätande och bruk av narkotiska medel. Dessa väsen kan under sådana perioder representera en utomordentligt stor mottaglighet för rena andliga krafter, ja, kan vid vissa tillfällen uppleva de första späda föregångssymtomen till den stora födelsen. Men eftersom denna intelligensmässiga viljestimulering ännu inte blivit helt till vana, böjelse eller naturligt anlag, kan den efter en tid tröttas eller försvagas, och de lägre tendenserna får då åter makten i dessa väsens medvetande, men naturligtvis inte i någon särskilt svårartad form. Väsendena i den andra kategorins första avdelning kan därför aldrig bli mördare, rövare eller tjuvar; därtill är deras utvecklade religiositet eller moraliska standard alltför hög. Däremot kan de mycket väl bli pessimister, och då de i sitt medvetande ännu har rester av äregirighet och smärre inslag av egoism, och i anknytning härtill har gjort sig mer eller mindre själviska förhoppningar som inte alltid slår in, kan de därigenom ännu bereda sig själva besvikelser och förargelse, som i värsta fall kan resultera i melankoli och inbillat martyrium med tillhörande ogynnsamma reaktioner i deras fysiska kroppstillstånd. Men sådana mörka eller pessimistiska perioder är, tack vare dessa individers på djupet väl utvecklade andliga standard, endast av övergående natur, och särskilt gäller detta i sådana fall då de varit i beröring med föregångssymtomen till den stora födelsen. En sådan gudomlig beröring kan aldrig glömmas, utan kommer alltid, för det väsen som en gång upplevt den, att stråla som ett ljus i mörkret som det upprepade gånger ska återvända till, och med vars hjälp det till sist åter ska lyckas få det förlorade landet i sikte och komma in i ett sunt och naturligt optimistiskt tillstånd. Och detta tillstånd kommer alltså att bli av permanent art när individens intelligensliv nått så långt i utvecklingen, att det som en naturlig vana eller böjelse genomsyrar hans känsloliv med ett alltigenom sunt och klart, inte enbart teoretiskt utan också praktiskt förnuft. Men till dess att detta har skett, kommer han att få sina större eller mindre återfall. Detta innebär, att så länge individen ännu har primitiva eller lägre tendenser i sitt medvetande som han inte behärskar, kan han inte stadigvarande förbli i en högre medvetandezons tillvaro, vilket i detta fall betyder "den stora födelsens förgård".
      Individen av den andra kategorin kan alltså mycket väl befinna sig inom denna "förgård" så länge hans lägre natur är i ro, men så snart denna på minsta vis börjar göra sig gällande, är individen inte längre kvar där, utan har då redan – ibland till och med utan att märka det – stängt sig själv ute. Ingen kan alltså på något sätt skaffa sig stadigvarande uppehåll i denna zon eller förgård utifrån äregirighet eller själviska syften, utan absolut endast genom att vara andligt renad från just sådana syften och tendenser. Individens lägre, egoistiska böjelser och lidelser blir därför oöverstigliga hinder för hans uppnående av den totala stora födelsen eller kosmiskt medvetande, och de blir därigenom i sig själva ett värn mot den lemlästning eller katastrof som ett för tidigt uppnående av detta tillstånd, enligt senare avsnitt av Livets Bog, skulle innebära både för individen själv och för hans omgivning. Individens outvecklade natur kan alltså betraktas som "väktare vid tröskeln till den stora födelsens förgård".
      Eftersom väsendena i den andra kategorins första avdelning utvecklingsmässigt gränsar så nära till den stora födelsens förgård, har de liksom individerna inom denna inte särskilt stora materiella fordringar, begär eller behov, och återfinns därför liksom dessa i regel i mindre, underordnade och obemärkta befattningar. Men det finns dock enstaka undantagsfall, då några bland dessa väsen på grund av framstående förmågor som konstnärer och författare inte kunnat undgå att bli bemärkta, liksom man också då och då inom denna avdelning kan möta väsen som ekonomiskt sett äger mer än vad deras egen anspråkslösa existens kräver. Men de visar sig då alltid som Försynens utvalda redskap till ekonomisk hjälp och stöd för den andliga kulturens utbredning, genom att dessa väsen har de nödvändiga kvalifikationerna för att i stillhet kunna ge utan att ställa krav. Väsendena inom denna avdelning tillhör också ofruktbarhetens zon, men det kan dock även här finnas väsen som ännu tillhör äktenskapets zon. Eftersom denna avdelnings väsen vuxit ifrån dogmerna och de religiösa sekterna, eller bara i enstaka fall återfinns som medlemmar av senare tiders mest framskridna andliga sällskap, med vilkas högsta föreskrifter och ideal de är i kontakt, kommer de alla utan undantag, liksom individerna av den första kategorin, att opartiskt eller oförvillat möta varje utlösning av den nya världsimpulsen. Men eftersom de, som vi tidigare nämnde, inte är helt i jämvikt, utan inom sig har ofärdiga sidor, kan dessa tidvis medföra att de inte kan bibehålla opartiskheten eller osjälviskheten, utan börjar göra sig förhoppningar eller förväntningar som inte är helt rena, och som de därför inte kan få att harmoniera med de gryende symtomen på den nya världsimpulsen. Deras möte med denna blir därför stundom en källa till mycket oro i deras medvetande. Men vi vet ju redan att detta bara är tecknen på samtliga dessa väsens begynnande möte med "tröskelns väktare", och att dessa tecken, även om de kan vara obehagliga, endast har till uppgift att visa aspiranterna till "den stora förgården", visa var deras "klädnad" ännu inte är ren, och vilka små bagateller som återstår att rätta till innan helgedomen kan beträdas. Dessa "väktare" är alltså omisskännliga tecken på den stora födelsens närhet, upplevelsen av Guds rike på jorden. Alla dessa väsen har därför enbart anledning att glädja sig, ty de kommer efter hand att bli den nya världsimpulsens sanna förtrogna och banbrytare och liksom väsendena i den första kategorin utgöra delar i det gudomliga rikets fosterkropp på jorden.