126. Andra avdelningen. Med analyserna av väsendena i första kategorin och andra kategorins första avdelning har vi kommit igenom jordmänsklighetens yttersta förposter eller dess periferi framåt mot ljuset. Genom analyserna av väsendena i de följande avdelningarna av andra kategorin ska vi nu mer och mer nå in till den stora massan och de mer allmänt förekommande medvetandetillstånden.
      Bland väsendena inom andra avdelningen kommer naturligtvis de som gränsar närmast till väsendena i första avdelningen att i andligt avseende vara mycket lika dessa, men förnuftsförmågan är här ännu mindre i förhållande till känsloförmågan än hos väsendena i första avdelningen. Och ju mer man avlägsnar sig från denna avdelnings område, desto mer kommer detta förhållande att göra sig gällande. Väsendena i denna och följande avdelningar av andra kategorin representerar därför en lång rad skilda former av ett felaktigt behärskat och stundom till och med vilselett känsloliv. Eftersom känslolivet ligger till grund för det vi kallar "religiositet", och detta känsloliv ju är i övervikt hos samtliga dessa väsen, är de därmed starkt religiöst inställda. Men denna inställning får en mer eller mindre ointelligent prägel, i samma mån som intelligensen hos dem är för ringa i förhållande till känslan. Deras religiositet består därför i övervägande grad av icke intelligensbetonad känsla, vilket är "fanatism". Vi möter därför bland väsendena i de här skildrade avdelningarna av andra kategorin mycken religiös fanatism. Bland väsendena inom andra avdelningen finner vi många som är medlemmar i de under senare tider bildade betydande andliga samfunden, sällskapen eller sekterna. Medan de väsen av första avdelningen som återfinns som medlemmar i dessa samfund, lever i full kontakt med sina samfunds idéer, regler och principer, är i harmoni med deras respektive upphovs anda, och därför utvecklingsmässigt sett på sätt och vis kan betraktas som "födda" medlemmar, kan de väsen av andra avdelningen, vilka också finns som medlemmar i dessa samfund, inte betraktas som "födda" medlemmar genom anlag eller kvalifikationer, utan mer som medlemmar enbart på grund av ett medlemskort. Därigenom är de egentligen bara dessa samfunds "rekryter" eller "lärlingar", vilket visar sig på så sätt att de ännu inte har tillägnat sig den tolerans, ödmjukhet, osjälviskhet och moral som deras samfunds stiftare eller upphov gett uttryck för. Detta betyder i sin tur att deras icke balanserade känsloliv i detta fall tar sig uttryck i indignation mot och undervärdering av andra andliga samfund än deras eget, vilket de ju övervärderar och framhåller som allena saliggörande. Eftersom de ännu i betydande grad representerar själviskhet och äregirighet och är bländade av den myckna teoretiska kunskap som deras samfund berikat dem med, strävar de efter att nå framträdande poster eller ledarställningar inom samfundet. Denna inlärda kunskap, som de i sin naivitet och själviskhet tror är deras egen, belastar dem med ett andligt högmod, vilket i sin tur fördunklar deras omdöme i en sådan grad, att de inte kan inse sina bristande kvalifikationer eller sin verkliga identitet som samfundets "rekryter" eller "lärlingar". Vi kan därför få bevittna den egendomligheten att ett sådant andligt samfunds ledning ibland helt kommit i händerna på dessa dess minst utvecklade väsen, och att dess predikanter, föredragshållare eller gruppledare enbart är teoretiker, och därför också ibland håller föredrag för åhörare som med hänsyn till praktiskt fullgörande eller uppfyllande av samfundets traditioner är dem långt överlägsna och tillräckligt kvalificerade att vara deras rättmätiga eller födda lärare eller ledare. Resultatet av detta blir helt naturligt att de sistnämnda väsendena efter hand lämnar samfundet; och i motsvarande mån förlorar detta sitt andliga värde och kan inte längre representera den höjd i andlig standard som det av sitt upphov från början var ämnat att uttrycka. När ett andligt samfund nått därhän att intoleranta, äregiriga och egoistiska väsen tillskansat sig ledningen, går det oundvikligt sin upplösning till mötes. Intolerans, äregirighet, egoism och högmod är således de andliga samfundens upplösningskrafter, vilka i värsta fall kan leda till att sådana andliga sällskap eller sammanslutningar kommer att likna döda och utbrända solar eller himlakroppar, som i form av månar går sin förvittring eller undergång till mötes. När dessa tendenser så småningom har fått övertaget i ett andligt samfund, är det alltså i själva verket tecken på att samfundet i fråga spelat ut sin roll och nu är döende och därmed i färd med att avsluta sin mission.
      Eftersom krafterna från den nya världsimpulsen redan länge i det fördolda har påverkat andra avdelningens väsen, känner dessa tydligt nog att världen har behov av en andlig förnyelse och att en sådan är på väg, men i sin naivitet, sitt högmod och sin äregirighet är somliga av dem nästan orubbligt övertygade om att denna förnyelse uteslutande kan komma genom deras speciella samfund, och att dess upphov gett världen allt den behöver av andlig kunskap. Ja, detta upphov uppfattas ibland som en världsåterlösare, ett slags ny messias, till och med mot sitt eget tydliga förnekande. Sådana väsen går helt emot sitt eget samfunds anda och kommer i sin entusiasm och överkänslighet att känna ovilja mot den nya världsimpulsen, varhelst den visar sig i idéer och företeelser som ligger utanför deras eget samfunds terminologi och förväntningar. Denna världsimpuls kommer därför att här möta det första gryende motståndet, och vi får då bekräftelse på Nasaréns ord: "Många som är först skall bli sist."