13. Eftersom hela tillvaron i sig själv i alla sina detaljer eller manifestationer är identisk med den enda existerande, slutliga och absoluta sanningen, genom att alla de i tillvaron förekommande tingen eller manifestationerna i absolut lika hög grad är till nytta, och därför i motsvarande grad är oumbärliga för den bestående utvecklingsbasen eller individordningen, innebär detta att vara mer sympatiskt eller vänligt inställd gentemot det ena än mot det andra detsamma som att bara delvis vara i kontakt med den verkliga sanningens helhetsmanifestation. Men denna individens obalanserade hållning till den verkliga sanningen är ju en helt naturlig sak, eftersom den enbart kan manifesteras av en individ som, enligt vad som sagts tidigare, på grund av sitt bristande erfarenhetsmaterial inte kan se att allt är mycket gott, och därför är nödsakad att hysa mer eller mindre stark antipati mot sådant i tillvaron som i högre eller lägre grad är i disharmoni med det han själv menar vara rätt och riktigt, och individen besitter då ännu inte det erfarenhetsmaterial som bildar grundvalen för hans omdaning till ett redskap för utlösningen av en mot alla väsen riktad kulminerande sympati eller kärlek, vilken är helt opartisk, oavhängig eller oberörd av samtliga väsens manifestationer eller utvecklingstillstånd.