145. Andra kategorin i grupp B. Alla väsen inom denna kategori har, liksom väsendena inom andra kategorin i grupp A, ett för starkt framträdande känsloliv i förhållande till sitt intelligensliv. Eftersom det är känslolivet som är mottagligt för suggestion, kan dessa väsen därför nästan betraktas som "övermottagliga" för den gudomliga suggestionen eller religiös påverkan från den gamla världsimpulsen. De har på grund av sin bristfälliga förnufts- eller intelligensförmåga alltför lätt att tro, och får därigenom ibland sin tro och sina moralbegrepp att anta alltför fantastiska former. De kan därför bli fanatiska anhängare av vissa inom den gamla världsimpulsen hemmahörande begrepp och bokstavsformer som passar in i deras särskilda medvetandesfär, och som de därför åberopar som "heliga" eller orubbliga dogmer, innebärande den allra högsta auktoritet, hur föråldrade eller stridande mot jordens nuvarande intelligensstandard dessa än är. Samtidigt kan dessa väsen, som fortsättningen ska visa, till följd av samma fanatism blint komma att överträda andra föreskrifter och förbud som också hör hemma under denna impuls. Eftersom de mer är tillbedjare av själva bokstavsformen än av den i denna bokstavsform klädda anden eller verkliga meningen, vilken för dem i många fall är ett dolt problem, får de lätt den övertygelsen att deras speciella tro och uppfattning är absolut allomfattande eller tillfredsställande för alla medvetandenivåer, och de kan därför inte fatta att det existerar väsen som besitter en medvetandesfär där denna uppfattning inte kan erbjuda någon stimulans eller inspiration, och som därigenom leder till att vederbörande väsen ju är nödsakade att framträda som oliktänkande, med en annan uppfattning, eller såsom tillhörande en annan sekt eller religion. Gentemot sådana väsen kommer därför de förstnämnda att känna en stark ovilja; de fördömer eller stämplar dem som "otrogna" eller "förtappade", till skillnad från sig själva, som ju enligt deras egen uppfattning kan vara de enda "frälsta" eller" heliga". Eftersom dessa sistnämnda väsens känsloliv alltså ännu är primitivt och i stor utsträckning visar prov på tendenser, vars manifestationer är fjärran ifrån att kunna utlösas genom "kärlek till nästan" eller det stora budet "Älska varandra", får dessa tendenser genom den nämnda oviljan ett strålande tillfälle att komma till utlösning, särskilt som den ju har ett sken av berättigande över sig, eftersom den utlöses i föreställningen om att man kämpar mot "syndens", "mörkrets", "djävulens" eller "den ondes" barn, som alltså förtjänar straff eller hör hemma där det är "gråt och tandagnisslan", just därför att de inte vill eller kan låta "omvända" sig till de förstnämnda väsendenas tro eller uppfattning om livet. Kort sagt: denna ovilja utlöses i en form som för ett tillräckligt primitivt medvetande får ett sken av rättfärdighet. Denna omständighet har därför också stimulerat de så kallade "troendes" ovilja mot de så kallade "otrogna" så starkt, att den, som historien visar oss, tagit sig uttryck i direkt förföljelse, i bål, brand och lidande, alltså i själva verket i en viss form av förbrytelse, om man utgår från andemeningen eller den verkliga meningen i den stora grunduppfattningen eller den gamla världsimpulsen, vilken otvetydigt manar till fred genom ord som dessa: "Stick tillbaka ditt svärd. Alla som griper till svärd skall dödas med svärd" – "Döm inte, ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas" – "Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra till" – "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem" – "Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek" – "Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss" – "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra" osv. Som vi ser, strålar det från den gamla världsimpulsen ut tillräckligt mycket ljus som uppmuntrar till fred, men det faktum att de ovannämnda förföljelserna eller förbrytelserna har kunnat äga rum, visar ju bara att de begåtts av väsen, vilkas medvetande varit av så primitivt slag att de låtit sig bedras av det sken av rättfärdighet som dessa yttringar eller förföljelser haft över sig. Detta blev därigenom i själva verket det utlösande momentet för utbrottet av alla dessa väsens lägre natur och ännu inte övervunna lidelser, som här koncentrerade sig i ren intolerans, men som av väsendena själva givetvis bara uppfattades som "rättfärdighet", "helig vrede", "i den Högstes namn" osv. Alla dessa väsen blev därmed utlösare av den "hårda hud", vilken enligt stycke 61 på sin tid på sätt och vis var nödvändig, eftersom den gamla världsimpulsen stod inför sin utbredning till barbarer. Nu däremot, när denna impuls huvudsakligen når väsen för vilka den alltmer är på väg att bli föråldrad, blir denna genom intolerans utlösta religiösa nitälskan ett hinder, som i hög grad bidrar till att vända övriga väsens intresse bort från den gamla världsimpulsen, och åstadkommer därigenom på sätt och vis indirekt att dessa väsens mottaglighet, hopp och längtan riktas mot en ny andlig inspirationskälla eller världsimpuls.
      Eftersom individerna i andra kategorin av grupp B på grund av sitt översuggererade tillstånd på detta sätt visar en utpräglad benägenhet för intolerans, kommer de också att i blind religiös iver göra motstånd mot den nya världsimpulsen; men här må alla väsen inom denna verkligen bemöda sig att ha gudasonens bön i minnet: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."