160. Eftersom det speciella förhållandet mellan intelligens och känsla i individens medvetande är den utlösande orsaken vid skapandet av individens särskilda uppfattning om livet i sin omgivning eller av själva tillvaron, och därigenom är den bestämmande faktorn i hans viljeutlösning eller handlingssätt, uppstår frågan vad som är anledningen till att förhållandet mellan intelligens och känsla inte är detsamma för alla individer. Men eftersom det tillfredsställande svaret på detta endast kan ges genom en analys av individens hela utvecklingsprocess, kan vi först i senare avsnitt av Livets Bog ge utrymme för detta svar. Dock ska vi redan här framhålla, att orsaken utgör en utvecklingsfaktor som har sin grund i individens öde eller erfarenhetszoner i föregående jordeliv, hans mer eller mindre starka upplevelser av lidande, samt hans förhållande till den feminina och den maskulina polen i sitt medvetande osv. Men dessa realiteter har ingen större betydelse för inledningen. Här är det därför endast av vikt att göra förståeligt för individerna, att ett väsens livsuppfattning inte är en viljeakt, utan en akt som bärs upp av dess allra djupaste anlag och natur, och som självfallet inte kan dikteras av andra väsen. Man kan genom tvång och förföljelse undertrycka individens religiösa uppfattning och religiösa anlag, så att han endast i hemlighet eller i enrum vågar låta dessa komma till uttryck, men därigenom förändras de ju i själva verket inte. Man kan således undertrycka de delar av ett väsens natur och manifestation som är underställda dess vilja, men inte de bakom viljan dikterande naturerna eller anlagen. Dessa kan inte förvandlas genom diktatur, utan endast genom utveckling, det vill säga genom individens egen gradvis självupplevda erfarenhet. Dock kan individen, när han når fram till ett visst utvecklingsstadium, och inom områden där han inte är suggererad, bli mottaglig för teoretisk påverkan eller undervisning, det vill säga genom uttrycken för andra individers erfarenheter. Men här krävs det alltså att individens själskrafter är genomsyrade av sådana erfarenheter som är besläktade med, eller någorlunda når upp till de erfarenheter som kommer till uttryck genom denna undervisning – i motsatt fall kommer dessa att verka osannolika för honom. Här blir då ett slags tomrum, ett felande led mellan individens egna och de främmande erfarenheterna. När en över suggestionen höjd normal individ inte kan fatta eller förstå en viss naturlig teori eller undervisning, beror detta alltså på ett sådant felande led mellan hans egna erfarenheter och de erfarenheter undervisningen representerar. Ett sådant felande led kan naturligtvis bara utfyllas av individens helt egna upplevelser av just det slags erfarenheter som denna "lucka" utgör. När en normal individ inte kan ta emot teoretisk lärdom på ett visst område, det må vara religiöst eller materiellt, är det därför gagnlöst att söka främja denna undervisning genom vrede, prygel eller andra former av obehagligheter. Genom detta får individen inte det felande ledet utfyllt, eftersom de upplevelser eller erfarenheter han får genom att utsättas för ett annat väsens indignation ju är av en helt annan kategori än de saknade erfarenheterna, och alltså blir helt utan förbättrande inverkan på hans mottaglighet för undervisningen. Man kan inte genom vrede och tortyr skapa begåvning eller talanger hos individerna. Helt visst finns det i tillvaron inom jordmänskligheten många väsen som ännu inte själva har upplevt tillräckligt av prygel och lidanden, och som därför just på detta område uppvisar avsaknaden av ett led i sin erfarenhetskedja, men detta är ju väsen som i något avseende själva huvudsakligen använder sig av sådana medel, varigenom de i samma mån visar sig tillhöra en zon som verkligen står långt under den, i vilken en högre form av upplevelse av sanningen eller det gudomliga ljuset kan uppnås. Varje väsen som önskar uppnå en förklarad tillvaro måste alltså vara införstådd med de här skildrade analyserna, så att det över huvud taget aldrig betjänar sig av några genom vrede eller indignation utlösta brutala medel eller uttryck; det måste förstå att varje form av "helig vrede" eller "rättfärdig harm" är illusorisk och absolut omöjlig i en högre form av tillvaro. Varje väsen som är intolerant är alltså ett offer för en illusion och tillhör ännu en primitiv utvecklingszon. Så länge man är ägnad att ge upphov till prygel och lidande, ja, då är det givet att man naturligtvis blir Försynens redskap på sådana områden och i sådana zoner, där medvetandelivet ännu är så robust eller föga sensibelt, att endast sådana drastiska medel kan inverka på väsendena. Men lika naturligt är det ju att man, när man utvecklas till att inte längre kunna manifestera intolerans och lidande, utan endast kärlek och visdom, blir Försynens redskap på detta fält och därmed blir förflyttad till zoner, där individernas sensibilitet är så framskriden, att deras vidare utveckling i tillräcklig grad kan befordras av denna förfinade och upphöjda andliga energi eller kraft.