166. Vad beträffar orsaken till individens utlösning av vrede eller intolerans, bottnar ju denna, liksom orsaken till hans religiösa uppfattning, i det inbördes förhållandet mellan hans djupare liggande andliga krafter och är därför inte heller något som kan avlägsnas genom en enkel viljeakt av individen själv, eller genom diktatur eller förbud utifrån. Men detta betyder naturligtvis inte att intoleransen inte kan bekämpas, tvärtom – den kan bekämpas, men man bör förstå att detta bekämpande handlar om att fullständigt omskapa ett tusenårigt vanemedvetande eller en vanenatur hos individen i fråga. När man betänker hur svårt det kan vara att få bukt med en vanlig förvärvad ovana eller last, vars anknytning till individen aldrig i något fall kan ha sträckt sig längre än till en rent mikroskopisk tidsperiod i förhållande till intoleransnaturen, kan man lättare förstå att intoleransen inte kan avlägsnas på ett ögonblick. Men för att få bukt med den, fordras naturligtvis först och främst att individen är så långt framme i sin utveckling, att han börjar få en oemotståndlig lust att just bekämpa intoleransen. Att bekämpa intoleransen är ju detsamma som att utveckla tolerans, vilket i sin tur är detsamma som att utveckla en ny förmåga. Men för att utveckla denna förmåga till fullkomning eller virtuositet, krävs det, liksom för utveckling av virtuositet i varje annan förmåga, såsom musik, språk eller dylikt, en ständigt pågående träning eller övning. Intoleransen låter sig alltså bekämpas uteslutande genom en permanent vilja som utlöser sig i dagliga små självövervinnelser. Utifrån dessa kommer man så att uppnå att man steg för steg har förändrat sina inre andliga krafter så mycket, att man till sist inte längre har intoleransens tendenser kvar inom sig, och därmed har man blivit virtuos i att utveckla tolerans. Att kunna känna tolerans, hör således till de egenskaper som absolut endast kan förvärvas genom träning eller övning – inte genom diktatur. Om man därför ger uttryck för vrede och hat mot ett väsen därför att det är intolerant, är det ju endast ett tecken på att man själv befinner sig på samma stadium som detta väsen och ännu inte har förstått, att den vrede eller indignation som man här utlöser, är lika oberättigad och ett lika påtagligt uttryck för ofullkomlighet som den man själv är föremål för från det andra väsendets sida.