183. Eftersom varje tillvaroplans samlade energimanifestation utlöser sig i två kontraster, vilka upplevs som "behag" och "obehag", är dessa två utlösningar de koncentrerade urformer som alla upplevelser inom varje form av dagsmedvetande kan föras tillbaka till. Hos jordmänniskans dagsmedvetande ser vi, på grund av detta väsens bemästrande av tyngdenergin eller dess längre framskridna utvecklingstillstånd, dessa två urformer detaljeras i en ofantlig mängd nyanser såsom: tankar, föreställningar, språk, konstverk, hus, kläder, krig, sorg, olyckor osv., vilka realiteter ju alla mer eller mindre kan hänföras till antingen urformen "behag" eller till urformen "obehag". Med anledning av växtens primitiva stadium i utvecklingsspiralen, kan en sådan detaljering alltså inte äga rum inom dess dagsmedvetande. Här framträder därför de två urformerna utan detaljer. Detta innebär vidare att växtens vakna dagsmedvetande endast består i upplevelsen av en detaljlös aning av de nämnda urformerna "behag" och "obehag". Den form av dagsmedvetande som växten äger, utgör alltså den mest primitiva i hela spiralen, eftersom den ju endast präglas av instinkten och därför bara kan representera aningsupplevelse. Men även om växtväsendets dagsmedvetande är av en så elementär natur, ligger dess tillvaroplan så nära en av tillvarons högsta ljusregioner, vilken vi senare ska lära känna under benämningen "salighetsriket", att dess dagsmedvetna upplevelser representerar en så helt dominerande behagsaning, eller ett så genomträngande salighetsljus, att detta genom väsendets undermedvetande, det vill säga den del av dess medvetande som på det materiella planet framträder som "växt", kan kasta sin reflex eller strålglans ända in i den fysiska världen. Från instinktväsendenas undermedvetanden, som alltså tillsammans utgör "växtriket", utgår så mycket reflexer av det ljus som dessa väsen genom sitt dagsmedvetande tar emot i form av behagsaningar, att det till och med i stor utsträckning lyser upp den materiella världen. Vad skulle jorden väl vara om det inte fanns några växter på den? Den skulle rent fysiskt framstå som en öde och ofruktbar öken. Överallt där vi möter växter, möter vi ett återsken av salighet. Den glädje eller förnimmelse av behag som den utvecklade jordmänniskan känner en solljus sommardag, när sädesfälten böljar för vinden och trädgårdarnas och ängarnas blomsterprakt med sina dofter och färger smeker hennes sinne och håg, är alltså ett återsken av atmosfären i ljusare och renare regioner än den robusta och dödsbringande materiella världen. Men med detta salighetsljus, som en sommardag reflekteras genom växtriket, blir en i individen existerande omedveten eller döende minnestendens om en ljusvärld som han en gång lämnat, en hågkomst om något skönt och vackert, här väckt till liv mitt i livets mörkaste tillvaroplan, och ger förnyad kraft och styrka att stimulera hans längtan att återvända till ljusets riken. Är inte just växterna en inspirationskälla för konstnärer, författare och vetenskapsmän? Är inte växterna naturens egna smekningar för friska och sjuka, för lyckliga och olyckliga? I varje frisk blomma finner vi kontrasten till vinterns köld. Så länge det finns en blomma, kan minnet av en högre värld inte utplånas.