235. Om vi sitter i ett järnvägståg som rör sig framåt, och det sida vid sida med detta går ett annat tåg i samma riktning, men med något högre fart än det tåg vi själva befinner oss på, då verkar det som om vårt eget tåg gick i rakt motsatt riktning mot den verkliga, förutsatt att vi är noga med att koncentrera vår blick enbart på det parallellt löpande tåget. Om båda tågen går med samma fart och det parallellt löpande tågets spår börjar vika av åt sidan, så att avståndet mellan det och oss blir större och större, medan vi alltjämt koncentrerar blicken på det andra tåget, får vi intrycket av en rörelse i rät vinkel mot vår verkliga rörelse. Om det andra spåret höjer sig, så att det efter hand ligger högre än vårt spår, får vi intrycket att vårt eget tåg sjunker lodrätt; och motsatt intryck får vi om det förstnämnda spåret sänker sig – allt under förutsättning att vi hela tiden koncentrerar oss enbart på det tåg som löper vid sidan av vårt eget. Med dessa exempel har vi alltså här visat på fyra olika rörelser som inte var verkliga fakta. Ett verkligt faktum var ju att vi varken rörde oss bakåt, i sidled, nedåt eller uppåt, utan endast i riktning framåt. Och dessa upplevelser av avvikande rörelser var alltså i själva verket enbart uttryck för förhållandet mellan vårt eget tågs egen rörelse och det främmande tågets egen rörelse. Men vi kan leda problemet längre. Vi åker till exempel mot väster i ett expresståg med en hastighet av 100 kilometer i timmen. Men samtidigt vrider sig jordklotet med en många gånger högre hastighet mot öster, och vår tågresa mot väster blir då i verkligheten inte en färd mot väster, utan mot öster. Men då jordklotet ju inte utgör någon fast punkt, utan vilar i solsystemet, och detta vilar i vintergatssystemet, vilket i sin tur bärs av andra system osv., och då de alla är i rörelse, i högre och högre hastigheter, representerande riktningar mot alla världens hörn, blir vårt begrepp om riktningen mot öster därför inte heller uttryck för ett verkligt faktum, utan endast uttryck för ett förhållande mellan två av oss kända former av egenrörelse. Vi har alltså här kommit till en medvetandezon, där det inte finns något verkligt öster eller något verkligt väster, söder eller norr. Men då en sådan zon inte kan vara fysisk, eftersom den absolut bara kan upplevas i tanken, och denna upplevelseform ju är av andlig art, och nämnda zon därför också den måste vara av andlig natur, har vi här kommit till den fysiska världens gräns och står således på tröskeln till den andliga världen. På samma sätt som vi i det förstnämnda exemplet såg att det med vårt tåg sidolöpande tåget neutraliserade vår uppfattning av den rörelse vi verkligen befann oss i, och kunde ge oss rörelseriktningar framåt och bakåt, uppåt och nedåt, vilka i själva verket inte var faktiska, så är alla rörelser i vår omgivning bestämmande för alla våra fysiska eller materiella intryck eller upplevelser. Dessa är således alla illusoriska i förhållande till vår absoluta tillvaro, på samma sätt som det parallellt löpande tågets påverkan i exemplet var illusorisk i förhållande till den verkliga riktning vi rörde oss i, och denna i sin tur var illusorisk i förhållande till de stora rörelser som vi genom vår anknytning till solsystemen befinner oss i osv. Varje materiellt intryck eller fysisk uppfattning och manifestation, ja, även klot- och vintergatssystemen, kan neutraliseras tillbaka till ett tillstånd som kan betecknas som lika med "intet". Men då dessa realiteter på så sätt kan uppfattas som lika med "intet", blir detta "intet" ju uttryck för den fysiska världens eller rummets gräns, för där något blir till "intet", där är dess gräns. Men samtidigt som vi alltså har kommit till zonen för alla materiella detaljers eller rummets upphörande, har vi också kommit till tidens gräns, för tid är endast uttryck för materiella tings existenstid, och där dessa ting har upphört kan alltså ingen existenstid skapas. Men när vi på detta sätt kommit till tidens och rummets gräns, har vi väl också kommit till livets upphörande? Ja, försåvitt vi endast vore i stånd att uppleva med den fysiska kroppen, det vill säga endast vore i stånd att uppleva de rent fysiska förnimmelseupplevelserna, som ju uteslutande är identiska med reaktionerna av de materiella detaljernas inverkan på vår fysiska kropp, skulle "döden" vara ett verkligt faktum, eftersom alla fysiska detaljer ju här framträder som "intet", vilket innebär att de inte existerar. Och när de inte existerar, kan den fysiska kroppen eller reaktionerna i denna absolut inte heller existera. Och vår identitet skulle då här upplösas i ett absolut "intet"; men detta är ju motsatsen till det verkliga förhållandet, för det finns ju "något" som upplever detta "intet". Det blir alltså ett faktum att det här i denna zon, där de fysiska realiteterna framträder som lika med "intet", existerar ett "något" som ständigt kan "uppleva". Det nämnda "intet" innebär därför inte livets upphörande, utan däremot upphörandet av livet i den fysiska världen. Det innebär gränsområdet för vad som kan upplevas med den fysiska kroppen.