237. Där tiden och rummet upphör, där upphör också det fysiska förnimmandet. Men tidens och rummets upphörande kan inte betecknas som ett upphörande av det fysiska eller materiella tillvaroplanet, mätt i kilometer eller andra materiella måttenheter, tvärtom. På den vägen kommer man aldrig någonsin till en gräns, eftersom en sådan gräns inte finns. Man skulle i all evighet kunna fortsätta med att mäta kilometer efter kilometer, klot efter klot, stjärnsystem efter stjärnsystem, utan att någonsin komma till ett slut. Det fysiska eller materiella tillvaroplanet har således ingen gräns av det slaget. Det fysiska tillvaroplanets gräns börjar först där den fysiska kroppen inte längre kan vara med. Då en individ inte fysiskt kan komma till ett annat klot, kan han inte uppleva detta klot fysiskt i samma utsträckning som han fysiskt kan uppleva det klot han befinner sig på. Fysiskt kan han kanske bara se det främmande klotet som en liten stjärna. Det vidare förnimmandet av klotet måste då försiggå på andlig väg. Denna andliga väg utgörs i sina första primitiva stadier av det vi tidigare omtalat som "tankevärlden". Genom tankevärlden kan individen göra sig föreställningar om klotet i fråga. Huruvida dessa föreställningar är riktiga och i överensstämmelse med verkliga fakta, beror alltså på hur fullkomliga individens andliga kroppar är. Och vi har ju redan sett att detta begynnande tankeliv för jordmänsklighetens del har utvecklats till vad vi kallar "vetenskap", och att denna vetenskap är början till upplevelsen av den kosmiska världen. Detta innebär att överallt där jordmänniskan är utestängd från fysiskt förnimmande, fortsätter hon sin upplevelse i ett annat tillstånd. Detta blir alltså ett rent tanketillstånd eller andligt tillstånd. Det fysiska tillvaroplanets gräns finns alltså inte i avstånd, det vill säga på ett eller annat avlägset ställe, utan den finns i tillstånd. Det fysiska tillståndet kan särskiljas från ett annat tillstånd. Eftersom detta icke-fysiska tillstånd bara kan vara ett andligt tillstånd, blir vi alltså här åter vittne till att jordmänniskan, förutom att hon är ett fysiskt väsen, i kraft av sitt tankeliv också är ett andligt väsen. Och de första fullkomliga konsekvenserna av detta tankeliv eller andliga liv utgör således den totala upplevelsen av tidens och rummets gräns.