238. Men livet går ständigt vidare. Sedan individen på så vis kommit till gränsen för det fysiska eller materiella tillvaroplanet och upplevt att det på detta inte finns några verkliga fasta realiteter, börjar han hålla sig till eller stödja sig på icke-fysiska realiteter, och hans vetande eller vetenskap kommer nu att höra hemma inom vad vi kallar "filosofi". Filosofi är därför i själva verket början till andlig vetenskap. Men innan filosofin kan bli till verklig visdom eller andlig vetenskap, krävs det att de andliga kropparna utvecklas till en sådan fullkomning, att de icke-fysiska realiteter som individerna sysselsätter sig med kan upplevas inte bara som tankar, föreställningar eller teorier, utan som faktisk verklighet. Men en sådan fullkomning får de andliga kropparna först när deras förnimmelsekapacitet når kärleksenergin. När individens andliga kroppar når denna kapacitet, upplever han "den stora födelsen", och med denna börjar den kosmiska upplevelsen eller tankeprocessen "uppifrån" att bli fundamental. Och individen blir därmed inhöljd i en förklarad tillvaro. Den fysiska världen börjar i detta skede bli ett tillryggalagt stadium för individen i fråga, eftersom hans upplevelser nu byggs och upplevs med utgångspunkt från verkliga "fasta punkter" och inte från rörelser. Detta innebär alltså att hans livsupplevelse här vilar på eviga realiteter och därmed blir uttryck för livets absoluta facit, vilka då är detsamma som "den eviga sanningen". Medan individen tidigare bara upplevde föränderliga facit, upplever han nu oföränderliga facit. För att förstå detta måste man här komma ihåg, att där en individ tar materiella rörelser, det vill säga de materiella företeelserna eller fysiska detaljerna, för verklighet, för "fasta punkter", där lever han på en illusion. När han ser ett hus, ett träd, ett berg, en klippa, en stjärna osv., och tror att var och en av dessa realiteter utgör "en fast punkt", en verklig analys eller ett slutgiltigt facit, så betyder detta, som vi tidigare skildrat, att han ännu lever i den fysiska världen. Han kan då inte se bakom de nämnda företeelserna och bevittna att dessa endast utgör bestämda former av vibration eller rörelse, och att den måttstock som de mättes med var individens egenrörelse. Han upplevde följaktligen inte att de skenbart verkliga företeelserna endast var uttryck för kontrasten mellan hans egenrörelse och omgivningens egenrörelse, och att hans måttstock oupphörligt är underkastad förändring. Detsamma gör sig gällande i fråga om individens gudsbegrepp. Så länge detta tar sig uttryck i en bildform, till exempel ett väsen som sitter på en gyllene tron och dirigerar världsalltet, så är individen i fråga offer för en illusion. Han tillber ett föränderligt i stället för ett oföränderligt facit, en timlig i stället för en evig realitet. Ett sådant gudsbegrepp är alltså uttryck för en materiell realitet, en skapad eller tänkt bild, som inte har något med den verkliga, kosmiska och oföränderliga analysen av Gudomen att göra. Denna bild hade ju tillkommit enbart på grundval av vissa bestämda rörelsers förhållande till tillbedjarens egenrörelser, och måste alltså förvandlas i samma mån som dessa egenrörelser förändras. Och ju mer man till denna gudsbild knyter karaktärsegenskaper av ett visst bestämt slag och frånkänner den andra, utstyr den med de så kallade "goda" egenskaperna och frånkänner den de så kallade "dåliga", desto större konstprodukt blir ett sådant gudsbegrepp. En sådan "gudom" blir alltså bara identisk med en samling utvalda rörelser. Men en samling utvalda rörelser kan ju aldrig någonsin vara en rättvis eller tillfredsställande analys av "ett levande väsen". Den nämnda "gudomen" är alltså i realiteten inte ett levande väsen, utan ett dött väsen – inte en gud, utan en avgud. Men här måste vi skynda oss att påpeka, att en avgud är detsamma som den begynnande kännedomen om den verkliga Guden. Den är gudsbegreppet i sitt fostertillstånd. Och den individ som ännu bara kan förnimma eller fatta gudsbegreppet i detta tillstånd har därför ingen anledning att bli nervös, för ett fostertillstånd är alltid liktydigt med vägen till det verkliga tillståndet, och genom det förstnämnda gudsbegreppet kommer han alltså att ledas fram till det verkliga gudsbegreppet, till den verkliga levande Gudomen.