239. Men liksom individen omöjligt kan uppleva den verkliga Gud i timliga facit, kan han omöjligt uppleva sin egen verkliga eller kosmiska analys, så länge han ännu bara uppfattar rörelsers förhållande till andra rörelser. Om han till exempel endast uppfattar sig själv som "ett dödligt väsen", det vill säga ett väsen som kommit till och en gång återigen ska upphöra att finnas till, så uppfattar han ju återigen bara rörelsers förhållande till rörelser och får ett timligt facit i stället för ett evigt facit. Han är återigen offer för en illusion och tar en rörelse för en "fast punkt". I detta fall var den illusoriska "fasta punkten" hans lokala fysiska liv. Detta liv utgör ju även det enbart en samling rörelser eller förvandlingar. Liksom individen inte kan uppleva Gudomen fundamentalt eller verkligt i timliga facit, kan han inte heller uppleva sig själv fundamentalt eller verkligt i sådana facit. Så länge han uppfattar rörelserna som verklighet, känner han endast overkligheten. Så länge han tar rörelserna för "fasta punkter", känner han inte de "fasta punkterna". Men individen måste ju vara underkastad en sådan tillvaro så länge han ännu bara kan förnimma rörelserna, det vill säga så länge han ännu bara kan förnimma i den fysiska världen eller i tiden och rummet.