24. Eftersom sådant som hör hemma under "behag" verkar tilldragande på väsendena, medan motsatsen gäller för sådant som hör ihop med "obehag", existerar hos samtliga väsen ett starkt begär efter att komma in under det förstnämnda, och detta får i sin tur sin utlösning genom den i företalet nämnda processen "kampen för tillvaron" eller "utvecklingen". Då dessa två realiteter, "det goda" och "det onda", spelar en så stor roll i väsendenas historia, har mänskligheten redan på ett tidigt stadium av sin utveckling skapat sig föreställningar eller begrepp om dessa realiteters upphov. Jag ska inte här gå närmare in på de många förvandlingsprocesser som dessa föreställningar eller begrepp varit underkastade genom tiderna, utan endast hänvisa till att de alla var och en har innehållit samma essens, vars yttre form och tillstånd varit den för sin tid allra tydligaste avspeglingen av räckvidden hos anhängarnas observationsförmåga, antingen det nu var fråga om högre eller lägre utvecklade folkstammar, och att de alla, likaså var och en för sin tid, har utgjort den högsta livgivande eller inspirerande faktorn i moralutvecklingen och på så sätt skänkt sina anhängare en motsvarande nytta och glädje.
      Efter hand som mänsklighetens iakttagelseförmågor eller förnimmelsebegåvning blev alltmer utvecklad, blev den alltså i stånd att skapa sig allt fullkomligare bilder av de två ovannämnda realiteternas upphov, och utifrån detta långa bildgalleri strålar den fullkomligaste och största bilden oss leende till mötes. Det är världsbegreppet "Gud", alla goda tings förmodade upphov. Men denna bilds lysande strålar avbländas dock till en del av mörka strålar från en annan bild, som också har sin plats i detta bildgalleri. Det är världsbegreppet "djävulen" – det förmodade upphovet till alla onda ting. Det måste naturligtvis betraktas som en självklarhet att mänskligheten i anknytning till dessa två begrepp också började bilda sig föreställningar om själva livet. Även om den dagliga materiella tillvaron inte alltid tydde på ett evigt liv, har dock dessa föreställningar nästan alla utan undantag varit uttryck för ett hemligt hopp om en evig tillvaro för individen. Men genom att väsendena på detta sätt närde hoppet om en evig tillvaro, uppstod i lika hög grad frågan om hur denna eviga tillvaro efter döden kunde gestalta sig. Och det tillfredsställande svaret fann individerna i uppfattningen att det måste bero på hur man levt i den materiella eller fysiska tillvaron. Hade man levt sitt liv i anknytning till "det onda", måste man naturligtvis komma till det manifestationssättets upphov, medan man, om man levt i anknytning till "det goda", måste komma till denna företeelses upphov. Individerna kom således att räkna med två skådeplatser för den efter döden antagna, fortlöpande eviga tillvaron, nämligen en uppehållsort för de så kallade "onda" eller "ogudaktiga" väsendena och en annan uppehållsort för de så kallade "goda" eller "saliga" väsendena. Dessa två uppehållsorter är här i västerlandet eller inom kristendomen kända under begreppen "helvete" respektive "himmel" eller "paradis".