Martinus: Livets Bog, del 1, st 244

244. Eftersom en avsikt eller ett syfte är detsamma som ett "manifestationsbegär", och detta i sin tur utgör en andlig realitet, kan ett syfte inte existera på det fysiska planet, utan enbart den rörelse som är medlet för att uppfylla syftet. På det fysiska planet kan det därför över huvud taget inte existera något absolut facit. Alla de fysiska facit som finns här är enbart identiska med rörelser, uppfattade eller uppmätta på basis av andra rörelser och med uppgiften att uppfylla syften. Men med hjälp av sina begynnande andliga kroppar, det vill säga känslo- och intelligenskropparna, kan jordmänniskan inom ett visst område börja uppleva verkliga facit bakom rörelserna. Detta område sträcker sig endast till zonen för medväsen av hennes egen art, och möter sin periferi eller gräns i samma mån som rörelserna framträder med okända arter av medväsen som upphov. Och ju längre bort dessa upphov befinner sig från jordmänniskans utvecklingsnivå, desto längre bort är hon från upplevelsen av de verkliga facit bakom rörelserna, och måste alltså här nöja sig med facit som är "relativa", det vill säga beräkningen av rörelser på basis av rörelser. Den del av individens medvetande som är i stånd att uppleva de absoluta facit eller syftena bakom rörelserna, utgör individens växande andliga dagsmedvetande, medan den del av samma medvetande som endast upplever rörelserna men inte syftena, utgör det fysiska dagsmedvetandet och det begynnande andliga undermedvetandet.
Medan jordmänniskan således i stor utsträckning är i stånd att uppleva avsikterna bakom sina medväsens rörelser, vilket alltså innebär manifestationer, är hon däremot inte i stånd att uppleva avsikterna eller syftena bakom alla de stora rörelser vi betecknar som kosmiska krafter, klotens rörelser, naturkrafterna, individernas öden osv. Här måste hon då låta sig nöjas med relativa facit, just därför att hennes andliga kroppar ännu inte har så stor förnimmelsekapacitet på det andliga planet, att hon kan uppfatta de bakom dessa rörelser befintliga "avsikterna" och dessas upphov eller "fasta punkter". Men efter den stora födelsen förnimmer individen alla "fasta punkter" och upplever alltså uteslutande absoluta facit. Och med upplevelsen av de absoluta facit blir hans gudom inte längre en avgud, inte en rörelse uppfattad som en "fast punkt", inte ett "dött" ting uppfattat som "levande", utan i stället en i form av alla "fasta" och "rörliga punkter", en i form av hela världsalltet, en i form av allt levande och livlöst framträdande levande Gudom. Eftersom vi måste låta en närmare detaljbeskrivning av denna upplevelse anstå till specialkapitel längre fram i Livets Bog, ska vi här bara nämna, att med denna upplevelse av Gudomen börjar det av ljuset från "den gudomliga världen" och "salighetsriket" genomträngda kärleksplanet, eller "det riktiga människoriket", att bli ett verkligt faktum. Och med denna upplevelse blir individen alltså medveten i de levande väsendenas identitet som "gudasöner". Och varje upplevelse kommer därefter att för detta väsen vara detsamma som att uppleva Gudomens manifestation eller tilltal. Varje form av förnimmelse, ljud, färg eller vibration, varje form av upplevelse av livet, blir således uttryck för detta allt genomträngande levande väsen. Och med denna "fasta punkt" i sin tillvaro börjar individens upplevelse av "det verkliga livet". Här har djuret blivit människa, och gudasonen har mött sin Fader.

Föregående

Nästa