260. Medan de här skildrade fem grundenergierna med sina tillhörande kulminationszoner gemensamt skapar den realitet för det levande väsendet som vi här i Livets Bog benämner "den yttre världen", så skapar den grundenergi som vi ännu har kvar att skildra, och som symboliseras av det sjätte steget, den realitet i individens medvetande som vi tidigare har kallat "den inre världen". Detta förstås lättare när man vet att denna energi ligger till grund för allt som i tillvaron framträder under begreppet "minne". Den kan därför också betecknas som "minnesenergin". Allt som innefattas i begreppet "minnen" är alltså identiskt med detaljer eller områden i den inre världen, och för att förnimma eller uppleva denna måste man också betjäna sig av energi eller rörelse. Denna form av energi eller vibration är således identisk med den sjätte grundenergin. I den zon där denna energi kulminerar, kommer den fundamentala upplevelsen av livet att bestå i minnesupplevelser av tillstånd som väsendet genom tidigare omätliga tidsrymder har varit med om, vilket framgår av senare analyser. Varje levande väsen utgör ju, som vi tidigare nämnt, en evig realitet, vilket innebär att det i sin kosmiska analys alltid har funnits till, och att det i all evighet ska fortsätta att finnas till, samt att det följaktligen har en oändlig kedja av liv bakom sig. Observationen av denna och kännedomen om den är detsamma som individens inre värld. Det bör här påpekas, att eftersom jordmänniskan ännu, som vi redan nämnt, bara befinner sig i tillvarons andra zon, och den nämnda upplevelsen fundamentalt äger rum först i tillvarons sjätte zon, måste hennes förmåga att uppleva sin inre värld vara mycket primitiv. Hon kan därför inte medvetet erinra sig något utanför sitt nuvarande fysiska liv; ja, hon kan inte ens minnas de första åren av detta liv. Inte ens gårdagen är hon i stånd att minnas korrekt i dess minsta detaljer. Därför kan inte den jordiska människan, såsom väsendena med kosmiskt medvetande, uppleva sin egen oförgänglighet eller odödlighet, och hennes horisont utanför hennes nuvarande jordelivs markerade gränser – "födelsen" och "graven" – är, såsom tidigare framhållits, inte större i förhållande till den verkliga upplevelsen av livet än det lilla ofödda fostrets horisont inför den tillvaro det inträder i genom sin födelse hit till världen.
      Eftersom det bärande i tillvarons sjätte zon är upplevelsen av den inre världen, så är vederbörande väsen bara i mycket ringa grad aktiva utåt mot den yttre världen, och därför uppstår också inom denna, där den direkt gränsar till den inre världen, en viss form av stillestånd. Detta skenbara och av den sjätte zonen framkallade stillestånd kan även spåras här på jorden och visar sig i form av alla de ämnen som vi brukar beteckna som "livlösa", och vilka i sin tur ligger till grund för den realitet vi känner under benämningen "mineralriket". Men eftersom de verkningar som ligger till grund för mineralriket inte är uttryck för den sjätte zonens allmäntillstånd, eftersom detta manifesterar sig som "minnesupplevelse", vilken manifestationsform alltså är den fundamentala, och denna vidare i sin högsta utveckling framträder som lycka eller salighet, bör den sjätte zonen alltså inte betecknas som mineralriket – utan som "salighetsriket".