27. Vi ser därför att mänskligheten ständigt har fått ändra sin uppfattning om tillvaron allteftersom den blivit i stånd att alltmer blotta den sanningens lysande ledtråd som har legat dold i olika tiders uppfattningar, så att denna för varje ny uppfattning blev liksom en beslöjning fattigare och därför mer och mer kunde stråla igenom. Vid ett närmare studium av dessa olika uppfattningar visar det sig att de är fundamentala sanningar, på så sätt att de var och en utgör liksom ett slags beskrivning av vad man vid tidpunkten i fråga var i stånd att observera av själva tillvaron. Att man senare fått förmåga att se denna mer detaljerat, utesluter ju inte de tidigare synpunkterna, för om vi plötsligt förlorade de förmågor och begrepp som vi sedan dess fått utvecklade, skulle vi ju åter befinna oss på den gamla synpunkten, och där endast känna tillvaron utifrån motsvarande föråldrade begrepp. Man kan också jämföra dessa uppfattningar av tillvaron med beskrivningar av en stad som en person har avgett på olika avstånd från staden. Stadens utseende får då sin största detaljrikedom i den skildring som gjorts från det kortaste avståndet, och den blir oklarast i den som gjorts från det längsta avståndet. Och samtidigt kan vi konstatera, att fastän dessa beskrivningar visserligen avviker från varandra i klarhet, avviker de dock inte från varandra i fråga om att i sig själva utgöra en sanning, eftersom de ju var och en utgör en beskrivning av stadens utseende från ett visst avstånd. På samma sätt utgör varje tids uppfattning av tillvaron en bestämd sanning, buren av den speciella synpunkt från vilken den uppfattas, och samtliga uppfattningar av tillvaron representerade alltså en i klarhet ständigt stigande skala ju längre man nådde på utvecklingens eviga resa.