28. Nu kan man ju i detta sammanhang fråga: "Hur länge ska avslöjandet av den eviga sanningen fortsätta?" Och svaret blir: "Till dess att det inte finns några fler slöjor för sanningen." Man kan då återigen fråga: "När finns det inte fler slöjor för sanningen?" Och svaret på detta blir: "När individens förnimmelsebegåvning utvecklats så långt att han är i stånd att som ett realistiskt faktum uppleva att – allt är mycket gott. Då är avslöjandet av den eviga sanningen fullbordat, eftersom denna upplevelse inte kan äga rum utan att vara identisk med upplevelsen av nämnda sannings vetenskapliga grundanalys." Detta innebär i sin tur att individen inte längre lever på den gamla övertron eller föreställningen att något är ont. Han upplever eller ser i stället att allt det så kallade "onda" i gudomlig eller kosmisk mening utgör en precis lika oundgänglig realitet vid befordrandet av individens utveckling eller formandet av hans medvetande som det så kallade "goda". Och "det goda" och "det onda" blir därför i den gudomliga grundanalysen att betrakta som identiska. Det betyder naturligtvis inte att "det onda" också är behagligt, utan i stället att det därtill tillräckligt utvecklade väsendet betraktar det som en välsignelse likaväl som "det goda", och båda realiteterna kan därför endast analyseras såsom utgörande "det obehagliga goda" respektive "det behagliga goda".
      Varje sanningssökare som nått så långt i sin utveckling, att han helt och hållet genom sin egen förnimmelsebegåvning är i stånd att uppleva och företa ovannämnda analys utan varje form av inlärt teoretiskt vetande, som hämtats från andra väsen, har alltså nått till vägens slut när det gäller avslöjandet av den eviga sanningen eller livets grundanalys, och kan därför betraktas som identisk med ett sådant väsen som blivit "ett med vägen, sanningen och livet" – eller ett sådant väsen som här i Livets Bog fått beteckningen "ett moraliskt geni".