35. Medan skaparprincipens verkningar i första hälften av en spiral har till uppgift att utveckla individens begär eller kärlek till materien, har samma princips tendenser i den andra hälften däremot till uppgift att utveckla individens kärlek till de levande väsendena i tillvaron. Konsekvensen av detta blir att individen i spiralens första hälft, med dess tilltagande stimulering av begäret efter materiella ting, faktiskt knyts mer och mer till de skapade tingen eller invecklas i materia. Men i samma mån som denna inveckling äger rum, försvagas individens kärlek till de övriga levande väsendena. Och där denna försvagning kulminerar, kommer individen att uppleva den högsta förnimmelsen av sitt jags isolering från de andra levande väsendena i tillvaron. Denna förnimmelse känns i sin tur igen som det vi kallar "individualitetskänsla". Skaparkrafterna i första hälften av en utvecklingsspiral åstadkommer alltså – genom sin stimulering av individens begär efter eller koncentration på materien i stället för på de levande väsendena – en förnyelse av individualitetskänslan, som i sin tur är identisk med "jagkänslan". Genom denna fortsatta inställning på materien i stället för på de andra "jagen" slocknar känslan för dessa alltmer, till förmån för väsendets eget jag. Därigenom kommer individen att i första hälften av spiralen framträda inte bara med förtätade eller materiefyllda kroppar, utan också med en mot kulmination stigande "egenkärlek" eller ett egoistiskt, omåttligt begär efter att erövra materien från sina medväsen, ja, till och med den materia av vilken dessa har byggt upp sina kroppar. På denna grund vilar ju den form av livsupplevelse som besjälar till exempel rovdjuren och, senare, den del av jordmänniskornas medvetande som befordrar kannibalism eller köttätande. – Man måste naturligtvis här förstå att dessa rader inte på minsta sätt utgör någon förebråelse eller ett angrepp mot någon, eftersom de nämnda omständigheterna, just på grund av skaparprincipens verkningar i första hälften av spiralen, i mycket stor utsträckning är ett livsvillkor och därför i motsvarande grad befordras av väsendenas självbevarelsedrift.
      Eftersom en sådan egoistisk tillvaro – där individen helt saknar känslan av gemenskap med sin omgivning och följaktligen i motsvarande mån är ur stånd att ta hänsyn till eller uppoffra sig för sina medväsen – befordrar alla sådana tendenser som vi kallar hat, missunnsamhet, svartsjuka, hänsynslöshet, maktbegär, högmod, egenkärlek, snobberi osv., och de gängse konsekvenserna härav ofrånkomligen i form av mord, dråp, krig, lemlästning, sorg och sjukdom utgör kulminationen av "obehag" eller vad vi lärt känna som "det onda", och detta i sin tur utgör mörkret i tillvarons andliga värld, har jag här i Livets Bog kallat denna sida av "den gudomliga skaparprincipens" verkningar för "den mörka utstrålningen".
      Eftersom denna utstrålning alltså har till uppgift att stimulera de levande väsendenas upplevelse av mörkret, och därigenom betingar samtliga väsens utveckling av de förmågor, utan vilka en upplevelse av ljuset skulle vara en omöjlighet, blir denna mörka utstrålning eller det så kallade "onda" i sin högsta kosmiska analys att betrakta som en gudomlig välsignelse.
      I detta sammanhang kan det vara lämpligt att erinra sig, att varje form av upplevelse helt och hållet betingas av en föregående upplevelse av dess kontrast eller motsats. Varje väsen i tillvaron är därför oförmöget att uppleva något vars motsats det inte tidigare har upplevt. Hur skulle vi till exempel kunna uppleva svart, om vi inte tidigare upplevt vitt? Hur skulle vi kunna uppfatta ljus, om vi inte upplevt mörker? Och hur skulle vi veta att något var behagligt, om vi inte dessförinnan hade upplevt något som var obehagligt, osv.? All förnimmelsebegåvning, och därmed varje form av livsupplevelse, beror alltså på tillvarons kontrastförhållanden. Utan dessa skulle inget liv, inget medvetande, vara möjligt. En allomfattande död, ett evigt "intet" skulle härska. Men då det ju är ett faktum att världsalltet inte utgör en evig död, utan ett evigt liv – inte ett "intet", utan ett "något" – blir skaparprincipens mörka utstrålning ett faktum som en första, oundgänglig gudomlig grundval för de levande väsendenas vandring mot ljuset.