36. Medan verkningarna av skaparprincipen i första hälften av en utvecklingsspiral har till uppgift att låta de levande väsendena uppleva kulminationen av mörker, för att därigenom sätta dem i stånd att senare uppleva ljuset, så har verkningarna av denna princip i senare hälften av samma spiral eller utvecklingsavsnitt däremot till uppgift att låta individerna uppleva kulminationen av ljuset. Dessa senare verkningar visar sig därför vara underminerande på individens i första hälften starkt utvecklade begär efter materien. Denna underminering har vidare till följd att det hos individen väcks ett intresse för eller en kärlek till de övriga levande väsendena i tillvaron. Dessa väsen blir därmed för individen det fundamentala – materien blir något underordnat. Men när materien på så sätt blir underordnad och medväsendena blir allt, betyder detta att individen kommer att uppleva känslan av sin samhörighet med alla andra levande väsen i tillvaron. Deras väl och ve är också hans väl och ve. Kulminationen härav är identisk med den känsla som låter individen uppleva sig själv som "ett med Fadern", vilket ju utgör den högsta kontrasten till skaparprincipens resultat i spiralens första hälft, där individen med sin kärlek till materien i stället för till de levande väsendena upplever sin största avskildhet från dessa, vilket i sin tur är detsamma som sin största avskildhet från Fadern. Eftersom skaparprincipens verkningar i senare hälften av en utvecklingsspiral alltså befordrar utvecklingen av osjälviskheten eller "allkärleken", och därigenom fjärmar individen från all kamp och allt lidande och leder honom in i universums harmoni, frid och lycka eller den högsta formen av kosmiskt ljus, har jag kallat denna sida av principen för "den ljusa utstrålningen".