76. "Affärsprincipen" har alltså blivit det fundamentala i hela den jordmänskliga självbevarelsedriften. Den behärskar hela den materiella världen. Allt är affärer. Nationerna gör affärer, politiska partier formas av affärshänsyn, medborgarna är tvungna att driva handel, för själva tillvaron har blivit en handelsvara. Livet köps och säljs. Eftersom tillvaron i sin helhet enligt de kosmiska lagarna endast kan upprätthållas genom att varje värde betalas med ett motsvarande värde, är affärsprincipen i sin djupaste analys av ädel och kosmisk natur. Den blir oädel och samhällsskadlig endast när den urartar på så sätt att stora grupper av samhällets sunda och livskraftiga individer utestängs från möjligheten att betala värden med värden, eller där stora grupper av individer kan "köpa" sig fria från denna gudomliga realitet. Sådana förhållanden kommer alltid att råda där något betalas med ett pris som inte harmonierar med dess verkliga värde. Det kan då vara tal om både ett "överpris" och ett "underpris". I båda fallen blir det ett överskott, men i det första fallet tillfaller detta alltså säljaren, medan det ju i det senare fallet övergår till köparen. Ett sådant överskott är en obetald vara eller ett "något" som man inte har presterat "något" för, och det måste därför, när det övergått till att vara köparens eller säljarens "privategendom", såsom vi i fortsättningen ska se, skapa ett motsvarande underskott i den samlade världsekonomin. Och ju oftare detta slags minskning av världsekonomin inträffar, desto fler resterande skuldposter blir det, och desto fler anhopningar av obetalda värden. Dessa anhopningar motsvaras av allt vi betecknar som "privatförmögenhet". Här har inte inräknats individernas innehav av de dagliga livsförnödenheterna, såsom föda, kläder och husrum, eftersom dessa företeelser inte kan betecknas som förmögenhet förrän de överskrider gränsen för det nödvändiga och därmed får karaktären av överflöd. När en individ till exempel i sin garderob har 40 klädedräkter, medan det nödvändiga antalet endast är 4, då utgör de 36 klädedräkterna en förmögenhet. Men då dessa 36 klädedräkter i själva verket är överflödiga för vederbörande, representerar de en värdelös tillgång, eftersom de som "privatförmögenhet" är oåtkomliga för det övriga samhället. Detsamma gäller när en individ till exempel har 100 000 kronor i årlig inkomst, medan den nödvändiga inkomsten för hans sunda och kosmiskt sett normala livsföring under samma tid endast är 5 000 kronor.* De resterande 95 000 kronorna är då för denna individ ett kosmiskt sett onödigt kapital, samtidigt som de som privatförmögenhet utgör ett motsvarande minus i det övriga samhällets hushållskassa. Nu kan man ju här invända att denna privatförmögenhet ändå kommer samhället till godo, eftersom individen i fråga med denna eventuellt kommer att ge bröd och arbete åt flera av sina medmänniskor – och på detta kan vi svara, att allt som på ett sådant sätt kommer samhället till godo, naturligtvis måste dras ifrån privatförmögenheten. Denna utgörs ju enbart av det som direkt kvarstår som ett onödigt överskott.
      För övrigt är det alldeles riktigt att en individ med stor privatförmögenhet kan ge bröd och arbete åt många av sina medmänniskor. Men eftersom det ännu inte är vanligt att detta är förmögenhetsinnehavarens avsikt med förmögenheten, utan det vanliga tvärtom är att arbetshjälpen av kapitalets representanter mer betraktas som "ett nödvändigt ont" eller som ett ofrånkomligt medel för att upprätthålla och föröka privatförmögenheten – alltså en "utgift", vilken liksom andra utgifter måste hållas nere till minsta möjliga – blir den del av privatförmögenheten som kommer samhället till godo i form av bröd och arbete endast en ringa bråkdel. Vi ska här ge ett exempel. En man har tio personer i sin tjänst. Med hjälp av dessa tio personers förmågor och arbetskraft blir han i stånd att utföra ett visst arbete som på ett år ger honom en inkomst på 150 000 kronor. Av detta får arbetarna vardera 5 000 kronor i lön. Till skatter, avgifter och övriga driftsutgifter åtgår 30 000 kronor. Till vederbörandes egna sunda och naturliga livsförnödenheter är endast 5 000 kronor nödvändiga (kosmiskt sett naturligtvis). De sammanlagda utgifterna blir alltså totalt 85 000 kronor. Detta belopp, draget från inkomsten, ger ett överskott på 65 000 kronor, vilket som arbetsgivarens "privatförmögenhet" är förlorat för samhället. Detta betyder alltså att han med hjälp av de tio medarbetarna blev i stånd att minska samhällskapitalet med 65 000 kronor, eller göra de övriga medlemmarna av samhället ett motsvarande belopp fattigare. För att få bröd och arbete till tio av sina medlemmar, måste samhället alltså bevilja arbetsgivaren en gratifikation på 65 000 kronor. Att förmögenhetsägarna "ger av bröd och arbete åt andra människor" är således inte gratis, utan kostar samhället enorma summor, summor så stora att samhället ibland inte kan betala dem. Och resultatet blir, som vi senare ska se, brist på existensmedel. Allt det som enligt exemplet kommer in som "överskott" och existerar som "privatförmögenhet", är alltså liktydigt med gratifikationer som samhället har måst bevilja förmögenhetsägarna, för att samhällsmedlemmarna ska få lov att förtjäna några få av de viktigaste förnödenheterna för livets uppehälle. Den produkt som gav arbetsgivaren det i exemplet nämnda överskottet kunde alltså ha getts åt samhället 65 000 kronor billigare. Varje sådant överskott, antingen det är stort eller litet, blir nu en ytterligare belastning för samhället, eftersom det, såsom liktydigt med makt, sätter sin innehavare i stånd att bekämpa sina förpliktade avgifter till samhället, såsom "arbetslöner" och "skatter", och pressa ned dessa så långt det går, för att på så sätt berika sig ännu mer osv. Och eftersom detta är den vedertagna principen i det nuvarande affärslivet och därmed den vedertagna principen i den jordmänskliga självbevarelsedriften, är det inte så svårt att förstå att jordmänniskorna bildar två från varandra skarpt åtskilda läger, varav det ena utgörs av dem som tillägnat sig värdena som "privategendom" eller "privatförmögenhet", och det andra av dem som inte äger något.
      Eftersom värdena är detsamma som makt, kommer det läger som har tillägnat sig värdena att representera den största materiella makten och framträder i tillvaron under begreppet "penningmakten". Då det läger som inte äger något utgörs av den stora massan, kommer denna i själva verket att utgöra det egentliga samhället. Genom sitt flertal blir också detta läger en makt, även om den är "penningmakten" vida underlägsen. Denna flertalsmakt representerar den gryende samhälls- eller "statsmakten".
 
____________
* Här liksom i fortsättningen avses danska kronor och förhållanden omkring 1930. (Översättarens anmärkning.)