77. Då alltså penningmaktens representanter äger värdena, det vill säga livsförnödenheterna, tvingas samhällets övriga invånare att köpa sina livsförnödenheter av de förstnämnda. Men penningmaktens representanter är inte intresserade av denna affär med mindre än att den tillför dem nya värden på det sätt som exemplet visade, vilket endast kan ske genom att ta ut överpris. Eftersom motpartens väsen i stort sett bara har sin arbetsförmåga eller arbetskraft att erbjuda som betalning för sina livsförnödenheter, och de andra väsendena ska ha ut ett "överpris" av denna betalning, blir resultatet följaktligen att varje utfört arbete endast köps till "underpris" av penningmakten, samtidigt som varje livsförnödenhet, enligt tidigare förklaring, av denna makt endast säljs till "överpris". Resultatet av detta blir ofrånkomligt att värdena eller livsförnödenheterna tornar upp sig i det ena av samhällets två ovannämnda läger, samtidigt som de försvinner från det andra, vilket i sin tur medför överflöd, frosseri och dagdriveri i det förra och armod, undernäring och träldom i det senare lägret. Men eftersom armod, undernäring och träldom är detsamma som undergång, innebär dessa fakta att den ena delen av samhället är i färd med att underminera den andra. Hela jordmänniskosamhället undergräver sig självt. Allt som innefattas i begreppen rikedom, frosseri och dagdriveri utgör alltså en "lycka" som absolut endast kan upprätthållas till priset av samhällets undergång.