78. Men eftersom livet i sin gudomliga natur är höjt över undergång, kan samhället inte dö; endast ett system kan dö. Det nuvarande samhällssystemet är alltså "döende", det håller på att förgöra sig självt. Detta framstår desto tydligare genom att den allmänna principen i den nuvarande samhällsordningen ju för med sig, att varje jordmänniska som kommer till världen utan att vara arvinge till en förmögenhet, är ett undertryckt väsen, ett väsen som i själva verket är en penningmaktens undersåte, och som sådan tvingad att genom träldom betala ett "överpris" för sin existens eller för sina dagliga livsnödvändiga behov. Men eftersom allt liv söker sig upp mot frihet och ljus, kommer varje form av förtryck att stimulera till kamp mot oket. Och medlet för bekämpande av jordmänniskornas materiella betryck kommer alltså i första hand att heta pengar. För pengar kan man köpa sig fri från penningmaktens träldom eller förtryck. Därför blir "pengar" det viktigaste eller centrala i jordmänniskosamhällets medvetande. I den mån man har pengar, är man fri, stiger allt högre på den materiella rangskalan och blir beundrad, ärad och ansedd i förhållande därtill. Att besitta en förmögenhet utgör därför ett ideal för jordmänniskorna. Följaktligen är också all uppfostran och undervisning inriktad på att göra individen så väl kvalificerad som möjligt i kampen om den materiella vinsten. Att vara kvalificerad för att förvärva pengar, utgör alltså ett livsvillkor i den jordmänskliga självbevarelsedriften, eftersom detta ju faktiskt är det enda medel genom vilket jordmänniskan tillfälligt kan frigöra sig från fattigdom och förtryck. Men när det allmänt vedertagna målet alltså är att bli kapitalist – det mål som all jordmänsklig uppfostran inriktar sig på – finns det ju inget att förebrå dem som redan nått detta mål, i synnerhet som det i regel bara är tvingande omständigheter och inte något frivilligt avkall på värdena som gör att de väsen som i dag är kapitalisternas motståndare inte själva befinner sig bland kapitalisterna. Om dessa väsen hade haft samma förutsättningar som kapitalisterna, skulle de nu i lika hög grad som dessa ha varit förmögenhetsägare. Men då dessa faktiska förhållanden har sin grund i uppfostran och livsvillkor, innebär detta alltså att de har sin grund i väsendenas religiösa eller moraliska kvalitet och av den anledningen utgör ett utvecklingsproblem, det vill säga ett problem som bara kan förändras i takt med det jordmänskliga samhällets gradvisa utveckling. Det vore därför inte till någon nytta ens om penningmaktens väsen gav bort värdena till den övriga delen av samhället, eller om dessa värden plötsligt blev jämnt fördelade mellan samhällets alla individer. Inom ett dygn skulle förhållandena ha blivit desamma som före fördelningen: en mängd individer skulle vara ruinerade och andra rika och välbärgade. De faktiska förhållandena har alltså sin grund i att den samlade jordmänskligheten ännu inte helt har vuxit ifrån djurriket. Och i samma mån som den inte har vuxit ifrån detta rike, måste den också uppvisa detta rikes tendenser, manifestationer och livsbetingelser. Man kan därför inte lägga den nuvarande samhällsordningen någon till last – vare sig penningmakten eller statsmakten, vare sig den rike eller den fattige, vare sig förbrytaren eller prästen – ty samhällsordningen kan absolut bara vara ett uttryck för den nivå i utvecklingen som det jordmänskliga genomsnittsmedvetandet nått upp till. Liksom man inte kan begära att ett fyraårigt barn ska kunna utföra annat än ett fyraårigt barns handlingar, eller en åttioåring annat än en åttioårings handlingar, så kan man heller inte begära att jordmänskligheten som helhet ska kunna manifestera en högre utvecklingsnivå än vad den har nått fram till, och för vilken dess nuvarande livsvillkor och samhällsordning just framträder som fundamentala uttryck. Att denna samhällsordning och dessa livsvillkor kan vara av obehaglig och smärtsam art, betyder inte att de står i strid med den gudomliga världsplanen eller begreppet "allt är mycket gott". Det är nämligen lika naturligt att jordmänskligheten, som i sin utveckling är på väg från djurriket till människoriket, måste gå igenom alla de mellanliggande graderna av erfarenhetszoner, för att därigenom bli vuxen i den riktiga, mänskliga tillvaron, som det är naturligt att varje barn som föds måste gå igenom alla barndomens åldersstadier och erfarenhetszoner för att kunna bli vuxet i den vanliga tillvaron. Det lilla barnet, som ännu inte känner till risken att med bara händer beröra en upphettad kamin, tar på den och bränner sig. På liknande sätt är det med själva jordmänskligheten. Dess samhällsordning och livsbetingelser är just uttryck för att den befinner sig i en zon, där den på många områden är i färd med att "bränna" sig, det vill säga att den i motsvarande grad är i färd med att uppleva, att den på dessa områden borde ha handlat annorlunda. Att jordmänniskosamhället på detta sätt är på väg att uppnå denna insikt, beror just på den smärta och det lidande som orsakats av dess felaktiga handlingssätt, som ju helt och hållet var koncentrerat i den djuriska livsprincipen "var och en är sig själv närmast" eller "hellre ta än ge", vilken vi ju just sett är huvudprincipen i den jordmänskliga självbevarelsedriften.