346. Inget levande väsen i tillvaron, oavsett om det är en människa, ett djur eller en växt, oavsett om det är ett väsen från mikrokosmos eller makrokosmos, oavsett om det är ett så kallat "ont" eller ett "gott" väsen, eller om det är "fysiskt" eller "andligt", kan manifestera sin existens på annat sätt än genom att vara uttryck för en eller annan form av "kosmisk kemi". Väsendet är en evig "kosmisk kemist". Det är i själva verket "kemikaliernas" herre, men denna identitet står och faller med dess kunskap om "kemikalierna". Om det är okunnigt om den speciella naturen eller de speciella egenskaperna hos var och en av dessa "kemikalier", kan väsendet förlora något av sin verkliga position, eftersom det då i motsvarande grad måste vara underkastat följderna av sin okunnighet. Detta betyder i sin tur att dessa följder i viss utsträckning kommer att vara medbestämmande i väsendets framtida manifestation eller utövande av "kosmisk kemi". Energierna blir i motsvarande grad det levande väsendets herre. Och det är mer eller mindre i denna situation vi finner de levande väsen som har sin hemvist på jordklotet. De representerar den zon, i vilken alla misstag kulminerar. Därför är lidanden och besvärligheter, sjukdomar och sorger, jordmänniskozonens huvudkolorit, liksom det också är härifrån sådana uttryck härstammar som "det onda", "helvete", "skärseld", "djävlar" eller "onda väsen".
      I själva verket är alla dessa beteckningar uttryck för en kulminerande disharmoni med livets lagar, en kulminerande brist på kunskap om tillvarons absoluta sanning. I realiteten finns det ju alls ingenting som är ofullkomligt i tillvaron.
      Genom "kosmisk kemi" ska vi nu, som vi redan tidigare nämnt, se att okunnighet och vetande är skapade realiteter liksom allt annat i tillvaron, och att livsupplevelsen just betingas av dessa två kontrastförhållanden och aldrig någonsin skulle kunna äga rum, om den inte formade sig för väsendet som en evig rytmisk rörelse från vetande till okunnighet och därefter åter till vetande, för att så igen gå tillbaka till okunnighet, och så fortsätter det evigt. I denna rytmiska rörelse befinner sig jordmänniskan alltså i rörelsen mot vetande. Och då hennes horisont bakom henne således visar nedåt mot större okunnighet och primitivitet, som förlorar sig i vad som kallas "forntidens mörker" eller "tidernas morgon" (uttryck vars tillkomst också är baserad på okunnighet), är detta "mörker" det som mest hindrar henne att komma till den verkliga insikten. Hon menar att i detta "mörker" ligger tingens "begynnelse". Och hennes uppfattning om tillvaron är därför baserad på själva kulminationen av kontrasten till verkligheten, nämligen övertron att livet har en början och ett slut. Och därmed har hennes eviga natur och absoluta identitet blivit obegriplig för henne själv. Hon tror sig vara ett med allt timligt. Livets herre har här blivit dödens byte.