347. Men livet har ingen början. Det är ett evigt kretslopp. Och det levande väsendet är upphovet till detta kretslopps detaljering eller kolorit. Det är de enskilda detaljerna i detta kretslopp som har början och slut. Men upphovet till det som har början och slut måste finnas till före en sådan början. Hur skulle detaljen annars ha blivit till? Och om upphovet inte existerade efter detaljens upphörande eller slut, skulle hela detaljens tillkomst ha varit utan ändamål. Om upphovet till en skapelse inte självt skulle skörda erfarenheten av sin skapelse, vem skulle då skörda den? Att andra skulle skörda denna erfarenhet, medan upphovet till den självt skulle dö, skulle ju vara alldeles orättvist. Det skulle ju vara detsamma som att somliga väsen kunde skörda eller tillägna sig allt det behagliga som andra sått, medan de som kanske med stor möda hade skapat orsaken till eller grunden för detta behagligas tillkomst aldrig själva skulle komma att njuta frukterna av sin skapelse eller sådd. Men sådana är inte naturens lagar. En person som får våta fötter måste själv uppleva verkningarna av detta. Man blir inte förkyld för att ens nästa går för tunnklädd.
      Det är riktigt att det här inom den vanliga jordmänskliga horisonten ser ut som om många lider oförskyllt, medan andra skördar en mängd förmåner som de inte rört ett finger för att uppnå eller gjort sig förtjänta av. Men denna uppfattning grundar sig återigen uteslutande på den alltför snäva jordmänskliga horisonten, som endast innefattar jordmänniskokroppens livstid och således inte alls har något evighetsperspektiv. Väsendet ser ju sig självt enbart som något timligt. Det gör sin existens identisk med kroppens livstid och har därmed från sitt dagsmedvetande utestängt allt som det eventuellt ägnat sig åt före denna kropps existens. Därigenom har det gått miste om alla förutsättningar att förstå sin framtid sedan denna kropp upphört eller gått under.