360. "Djurriket" är således i verkligheten bara en fortsättning på "växtriket", men grundenergierna har ju i "djurriket" kommit in i ett annat stadium av sina rytmiska banor. "Instinktenergin" har blivit mindre dominerande och är nu stadigt på retur. "Intelligensenergin" har här börjat göra sig gällande. Individen börjar kunna analysera och blir därmed medveten i den yttre världens detaljer, börjar få vetande. Men den mest framträdande energin här är "tyngdenergin" (elden), vilken som bilden visar befinner sig i kulmination. Den blir därför den energi som ger zonen dess karaktär. Men då "känsloenergin" (kölden), som bilden också visar, är starkt representerad, blir "djurriket" inte ett flammande eldhav eller en glödande solmassa. "Känsloenergin" håller "tyngdenergin" i schack så att dess manifestation endast kommer till uttryck som "värme". Alla väsen i "djurriket", det vill säga väsen vars kroppar eller organismer är sammansatta av denna zons materiekombination, är därför utan undantag "varma" väsen. Det betyder naturligtvis inte att alla är lika "varma". Vi har väsen inom samma zon som vi benämner "kallblodiga", men dessa väsen representerar ju också en form av "värme" i sitt kött och blod. De har bara några grader lägre kroppstemperatur än de högre djuren men är ändå "varmare" än växtväsendena, som ju också representerar en viss grad av värme, och vars kroppar därför också måste räknas till "varma" organismer. De kan dock inte trivas under "fryspunkten". Men i djurriket kulminerar alltså manifestationen av "varma" organismer. Hos djurrikets väsen är "tyngdenergin" eller den explosiva energin närvarande i störst utsträckning.
      Eftersom "känsloenergin", även om också den i stor utsträckning är närvarande i denna zon, inte helt kan hålla "tyngdenergin" i schack, förekommer här en utomordentligt stor mängd "explosioner", det vill säga utomordentligt många fält, där "känsloenergin" eller den avkylande och förtätande energins verkningar plötsligt ger efter, så att "tyngdenergins" verkningar tillfälligt får övertaget.
      Då väsendenas organismer här i denna zon är baserade på ett visst känslomässigt övertag över "tyngdenergin", måste det uppstå såväl en fysisk som en mental störning hos väsendet varje gång ett sådant övertag bryts. Eftersom denna störning är explosiv, verkar den sönderslitande eller ödeläggande på varje materieförtätning. Eftersom väsendenas fysiska organismer just utgör sådana materieförtätningar, är de i stor utsträckning föremål för sönderslitningar. Det är sådana sönderslitningar vi kallar "sjukdomar". Varje form av olycka, varje fysisk lemlästning, oavsett hur den har uppstått, oavsett vad man framhåller som dess orsak, är under alla förhållanden identisk med "tyngdenergins" nedbrytning av "känsloenergins" övertag. Då mentaliteten eller tankefunktionen i denna zon i stor utsträckning är baserad på upplevelserna genom den fysiska organismen, skapar "explosionerna" eller sönderslitningarna av organismerna ju i motsvarande grad störningar i vederbörande väsens själsliv eller mentalitet. Sådana störningar kallar vi "sorg", "melankoli", "psykisk sjukdom" och "funktionsnedsättning". Dessa företeelser är alla utan undantag följder av den bristande jämvikten mellan "tyngd-" och "känsloenergin".
      Eftersom "tyngdenergin" kulminerar i "djurriket", och den i andra riken bara framträder i mindre omfattning i förhållande till de övriga energierna, blir "djurriket" den zon där de kroppsliga och själsliga lidandena kulminerar. "Djurriket" har därför här i Livets Bog kallats "den dräpande principens zon". Alla upplevelser här är ju baserade på disharmoni och lidande, ofullkomlighet och primitivitet. Denna zon är därför "mörkrets" zon. Den är tillvarons enda existerande "helvete".
      Att denna zon således blivit hemvisten för mörkret eller lidandena, beror även på den omständigheten att "intelligensenergin" just har börjat göra sig så mycket gällande, att väsendena med hjälp av denna i stor utsträckning kunnat utöka sitt fysiska dagsmedvetande med verkligt vetande i stället för "anings-" eller "instinktmedvetandet".
      Genom den begynnande "intelligensen" är väsendena här i stånd att sätta sig in i sina upplevelsers rent fysiska karaktär. De kan dra lärdom av den. Men denna lärdom blir i början till förmån för utvecklandet av "den dräpande principen". Explosionsenergin används i självbevarelsedriftens tjänst. Då man i denna zon ju måste dräpa för att leva, används "intelligensenergin" till en början för väsendets förkovran i att dräpa. Men något särskilt vetande om själva det levande väsendets verkliga eviga tillvaro eller odödliga natur är de djuriska väsendena absolut inte i stånd att tillägna sig, för "intuitionsenergin" är här, som bilden visar, helt latent. Då det är denna energi som ger tillgång till tillvarons högsta idévärld, och då "minnes-" eller "salighetsenergin" är starkt degenererande hos dessa väsen, kan deras uppfattning om tillvaron, deras idealism och moral, endast vara reflexer från "den dräpande principens zon". Endast mordgenialiteten kan vara deras högsta begär. Vi ser även hur denna genialitet kommer till uttryck och behärskar djuret i dess högsta framträdande, vilket ju är detsamma som den jordiska människan.
      Med sin kunskap om de explosiva ämnena, sina bombmaskiner och skjutvapen av alla slag, med sin brist på medvetenhet om högre livs- eller tillvaroformer, sin brist på kärleksförmåga, och med den åtföljande dråpmoralen, är den jordiska människan det kulminerande mordgeniet.
      Djuret i form av den jordiska människan är således, i kraft av grundenergiernas speciella kombination i "spiralens" andra zon, livets och tillvarons största motståndare. Väsendet här är självt sin egen största, men okända "dödsfiende". I "spiralens" andra zon skapas väsendets upplevelse av kontrasten till verkligheten, nämligen en tillvaro som nästan är utan intellektualitet, kärlek och Gudom.