409. Som framgår av symbolen, är "intuitionsenergin" ännu i hög grad representerad i "salighetsriket". Detsamma gäller "intelligensenergin", vars utsträckning här dock endast motsvarar dess utsträckning i jordmänniskozonen. Men i "salighetsriket" är den ju degenererande, medan den hos jordmänniskorna är stadd i utveckling.
      Eftersom dessa energier är intellektuella energier, medverkar de till att bära individens dagsmedvetande i "salighetsriket". Detta dagsmedvetande i "salighetsriket" består således inte enbart av "att minnas", det vill säga att vandra tillbaka till tidigare upplevda tiders detaljer och ting. Med hjälp av de två nämnda intellektuella energierna är väsendet således i stånd att reflektera över sina återupplevelser av forna upplevelser. Med "intelligensen" kan det analysera dessas natur, bedöma deras värde, och med "intuitionen" kan det utnyttja de vunna erfarenheterna i nya idéer eller skaparprocesser. Och det är detta nyförvärvade intellektuella material som i särskilt hög grad kommer att sätta sin prägel på väsendets längtan, och därmed framträdandet av dess förmågor i form av spirande nya talanger. Detta åter gör att "salighetsväsendets" begynnande manifestationer i den "yttre världen" aldrig i något enda fall kan bli en fullständig upprepning av dess tidigare manifestationer i samma värld. Endast till grundprincipen är de nya manifestationerna av samma slag som de föregående, men absolut inte i variationerna. Och vi är här framme vid den omständighet som utgör grunden för min beteckning av väsendets eviga livsbana som en "spiral".
      Om förhållandet inte vore så som här beskrivits, skulle ju inga som helst nya variationer kunna äga rum i väsendets manifestationer. Varje gång det hade passerat "salighetsriket", skulle dess tillvaro bli en exakt kopia av den tidigare spiralen, och väsendets livsbana måste då betecknas som en "cirkel" eller "ring". Mättnadsprincipen måste då förr eller senare göra sig gällande här och i form av en evig återupprepning skapa leda och göra tillvaron till ett "helvete", vilket måste skapa en längtan som det aldrig någonsin skulle finnas någon tillfredsställelse för, eftersom de för tillfredsställelsen absolut nödvändiga nya variationerna inte existerade, och aldrig någonsin skulle kunna uppstå. Och döden skulle därmed ha varit universums herre. Men detta är lyckligtvis motsatsen till den faktiska verkligheten. Tack vare "intelligensen" och "intuitionen" blir upplevelsen av spiralen efter varje passage en ny och för all längtan tillfredsställande variation.
      Då denna princip således garanterar att varje normal längtan skapar tillfredsställelse och varje tillfredsställelse skapar en ny längtan, som i sin tur skapar en tillfredsställelse osv., framträder livet här som ett evigt oförgängligt kretslopp, vilket gör det till faktum att döden endast kan vara en tänkt motsats till livet. När varje längtan skapar tillfredsställelse och varje tillfredsställelse skapar ny längtan, existerar det inte någon "död punkt" i livsbanan. Och en evig tillvaro framträder därmed som en absolut orubblig och sann verklighet.