412. Men var och när gjordes dessa "livsyttringar" till omedveten vane- eller automatfunktion? Ja, för den vanliga jordmänniskan, såväl den djupt religiöst troende som den materiellt forskande vetenskapsmannen, är det område där svaret på denna fråga står att finna en absolut okänd terräng. Ja, frågan har ännu inte ens uppstått i deras hjärnor. Dessa människor har ännu inte upptäckt sin världsuppfattnings oerhörda primitivitet. Med samma naivitet som hos naturmänniskan tror de blint på "livlösheten" inom detta kolossalt omfattande, levande, arbetande område, som är grundvalen och huvudbetingelsen för hela deras jordiska existens och upplevelse av livet. De ser vattnet frysa till is och isen smälta till vatten. De ser vattnet avdunsta och bli till luft och luften förtäta sig för att åter bli till vatten. De ser samma egenskaper hos alla andra fysiska materier. Allt kan smälta och avdunsta, kan upplösas i sina beståndsdelar, och allt kan åter förtätas till fasta materier eller ämnen. De ser att allt är olika stadier i denna process. Men att denna förtätnings- och upplösningsprocess grundar sig på materialisations- och dematerialisationsförmågan från "den gudomliga världen", omsatt till vanemedvetande eller automatfunktion i fysisk materia, ser de inte. Och detta kan de naturligtvis inte heller veta något om, eftersom de för länge sedan förlorat sina vakna, medvetna minnen om sitt uppehåll och sina upplevelser i denna värld. Den religiöst troende lever därför lyckligt vidare, tillfreds med förklaringen att "Guds vägar är outrannsakliga", ja, han är till och med benägen att mena att alla materiella företeelser är "av ondo" och helst bör föraktas, om man vill göra sig hopp om att uppnå den ynnest hos Gudomen som öppnar porten till "himlen" eller "paradiset". Och hans hänryckning eller glädje blir så mycket större som han i sin okunnighet om livet anser sig själv och sina likasinnade vara de enda som Gudomen eftertraktar. Andra medväsen tillhör "det onda". Och djuren finns ju bara till för att vara föda åt dessa "Gudomens utvalda", liksom växterna i stor utsträckning bara är till för att pryda deras trädgårdar, rum och vaser. Ja, ibland tvivlar man till och med på att de är levande. Och vad "mineralriket" beträffar, är det ju för dessa människor en absolut "död" eller "livlös" värld. Den flitiga materiella vetenskapsmannen eller forskaren undersöker, väger och mäter här i det oändliga, skaffar fram en hel ocean av facit, men dessa utgör endast "siffror". Ingenting har ännu avslöjat för honom att de undersökta ämnena eller materierna är vilje- eller tankemanifestationer, omskapade till automatfunktioner i fysiskt framträdande, och att de således till hundra procent är uttryck för medvetande eller liv.
      Trots att dessa materier avslöjar lagar eller planer som bevisar intellektualitet, och intellektualiteten åter är själva livets allra högsta eller förnämsta kännetecken, så har detta inget inflytande på den rent materiellt inriktade forskaren. Hans vetande om "mineralriket" består ännu bara av döda siffror, vilka, hur materiellt nyttiga de än må vara i den rent fysiska tillvaron, dock är absolut intetsägande när det gäller att bevisa materiens identitet som tanke, medvetande eller liv. Samma forskare lär därför i god tro ut att "mineralriket" är en död och livlös värld utan att ana hur ovetenskaplig och meningslös hans lära i själva verket är. Livets absolut sanna facit har alltså i själva verket helt undgått hans uppfattning och insikt. Han betraktar "mineralrikets" yttre företeelser, väger och mäter dem utan att fatta eller förnimma anden eller medvetandet, tanken och viljan, som med nödvändighet existerar bakom dessa företeelsers logik. Resultatet av hans forskning i "mineralriket" är helt analogt med en persons iakttagelse av en sida skrift på ett språk som han inte förstår. I en sådan situation kan väsendet ju endast skaffa sig kunskap om bokstävernas storlek, utseende och antal och om ordens och stavelsernas antal. Kort sagt kan det tillägna sig en hel del siffermässiga facit, medan det förblir helt ovetande om den tanke eller mening som upphovet till skriften har haft för avsikt att uppenbara genom denna.
      Liksom väsendet här helt saknar möjlighet att förstå den uttryckta tanken eller meningen i skriften, saknar den materiella forskaren också helt möjlighet att förstå den djupare mentala verklighet som uppenbaras genom "mineralrikets" funktioner eller utlösningar. Han ser "bokstäverna", "orden", "meningarna", och kan sortera upp dem i grupper, men att de är uttryck för en tanke eller en mentalitet och alltså på sätt och vis utgör ett språk, ser han inte. Därför kan han naturligtvis inte komma i kontakt med denna mentalitet, utan måste alltjämt låta sig nöjas med sina kalla och döda facit, måste fortsätta att betrakta "mineralriket" som identiskt med "döden", trots att det utgör en ocean av "livsyttringar" och trots att det inte finns en enda plats eller punkt – den må vara så liten att den kan täckas av en synålsspets – som inte utgör rörelse eller förändring, och som därmed slutligen för den utvecklade forskaren blir ett orubbligt bevis för sin identitet med livet. Rörelse kan inte i något enda fall vara ett uttryck för döden, utan är alltid och under alla förhållanden och i alla situationer detsamma som materialisation eller dematerialisation, något som omöjligt kan existera utan att vara ett led i en logisk skapelse, och som därmed blir identiskt med ett eller flera levande väsens medvetna eller omedvetna tillkännagivande av sin närvaro i universum. "Mineralriket" är alltså i kraft av alla sina energiarters natur som automatfunktioner identiskt med en ocean av jagens begynnande medvetandeuttryck för längtan efter en lägre värld, det vill säga efter en kontrast till deras nuvarande tillvaro. Då denna nuvarande tillvaro är "salighetsväsendenas" vakna dagsmedvetna tillvaro i minnesvärlden, är det alltså härifrån som dessa längtansenergier genom väsendenas undermedvetande fortplantar sig vidare till den "yttre världen".