425. Som vi här har berört, blir repetitionerna av de tidigare liven kortare och kortare, allteftersom de liv som de är uttryck för ligger längre och längre tillbaka i den nuvarande spiralens första riken eller den föregående spiralens sista rikes sista avsnitt, vilket alltså betyder den spiralens "mineralrike". Inom denna zons område har de nuvarande animaliska väsendena upplevt sin rent materiella eld- eller soltillvaro. Här framträdde deras "organism" ännu bara som en "permanent explosion" (stilla eld) och "akuta explosioner" (vanliga explosioner eller små protuberanser). Alla jagen bakom de nuvarande jordiska animala organismerna bebodde den gången ett glödande och flammande solklot, vars gnistrande ljusflöde, flammande explosioner och protuberanser de således var med om att utlösa, även om dessa manifestationer naturligtvis inte var medvetna detaljer i deras vakna dagsmedvetande. Detta rymde vid den tidpunkten endast detaljer från vederbörande väsens inre värld, det vill säga minnen från deras spirals tidigare zoner. Någon fast formad fysisk organism hade dessa väsen naturligtvis inte ännu. Deras yttre manifestationer var närmast att beteckna som automatiska kraftimpulser, vars automatik rann ut från väsendenas talangkärnor som härstammade från deras upplevelser i den försvinnande spiralens fysiska sfärer. Som redan nämnts, hade dessa talangkärnor satts i funktion genom den inre extas eller salighetsenergi som uppstod då väsendena i "salighetsriket" upplevde minnena från spiralens forntida primitiva zoner, som ju var en behaglig kontrast till den myckna harmoniupplevelsen i "den gudomliga världen". Denna minnesupplevelse skapade i sin tur ett flöde av längtansenergier efter att åter få uppleva fysiska manifestationer i den yttre världen. Och längtansenergiernas möte med "instinkt-" och "tyngdenergierna" blev alltså identiskt med det vi i dag kallar "solsken".