439. Den analys vi har fått här i detta avsnitt och genom symbol nr 9, är att betrakta som en absolut helhetsanalys av det problem som den behandlar. Vi har i stora drag sett hur alla universums eller världsalltets grundenergier ingår i ett samspel som utgör ett hundraprocentigt logiskt led i en evig fortsättning. Vår analys är således ett evighetsfacit, det vill säga ett facit som aldrig kan bli annorlunda. Det är alltså inte ett relativt facit som symbol nr 9 uttrycker, utan den är ett fysiskt uttryck för den kombination av universums bärande lagar som till sin natur aldrig har börjat och aldrig kan upphöra att existera, lagar som skiljer sig från alla andra existerande lagar genom att de inte som dessa är resultat av föregående tänkande, utan utgör eviga realiteter. De utgör själva Gudomens vegetabiliska, animaliska och mineraliska struktur. De är det bärande i Gudomens sanna kropp och medvetande och måste enbart av den orsaken vara eviga och orubbliga. Vore de inte det, måste ju Gudomen en gång ha börjat. Men något som har en början är ett timligt ting. Och eftersom ett timligt ting endast kan existera som en verkan av en föregående orsak, måste Gudomen då förklaras som identisk med en verkan av något föregående. Men något som är en verkan av något föregående är ju ett "skapat ting". Gudomen skulle alltså vara ett "skapat ting". Och detta "skapade ting" måste skilja sig från alla andra "skapade ting" i världen genom att vara utan en "skapare". Detta "skapade ting" måste alltså ha skapat sig självt. Men hur var detta möjligt? Innan tinget var skapat, fanns det ju inte till, och då det inte fanns till, kunde det omöjligt skapa sig självt. Något som inte existerar är lika med "intet". Och att ha detta "intet" till grundval för en världsbild eller för världsalltet, kan inte vara en tänkande människa värdigt. En sådan grundval saknar ju all logik.
      Inte desto mindre är det denna inställning som den jordiska vetenskapen har, ja, till hundra procent (om än omedvetet), så länge den förnekar en gudoms existens eller alltets identitet som ett levande väsen samt väsendenas odödlighet. En världsbild som vilar på ett sådant förnekande, pekar oundvikligen tillbaka på ett absolut "intet" som sitt första facit och är således själva kontrasten till verkligheten. Den är kulminationen av osanning eller övertro och är därmed timlig eller förgänglig. Den utgör inte något evighetsfacit, den är helt blottad på matematik eller verklig vetenskap.