445. Det ligger i det levande väsendets natur, redan i dess första begynnande späda tankeskapande väsen, att uppfatta alla yttre företeelser eller upplevelser som "livsyttringar", det vill säga som levande väsens viljeuttryck eller manifestationer. Naturmänniskorna ser således en "ande" eller "andar" bakom alla företeelser i naturen. De uppfattar stormen, kölden, värmen, det rinnande vattnet, mörkret, ljuset, stenar, klippor, berg, träd, blommor osv. som uttryck för mystiska levande väsen. Detsamma gäller deras upplevelser av såväl sorger, olyckor och lidanden som all deras lycka. Även här är det enligt deras uppfattning mystiska väsen som är medbestämmande i deras onda eller goda öden.
      Vi ser således hur den primitiva människan, som ännu inte nått fram till att använda analyseringsförmågan, rent "instinktmässigt", det vill säga automatiskt, uppfattar allt omkring sig som uttryck för liv eller medvetande. Men detta är ju i princip samma livsform som det "kosmiskt medvetna" väsendet lever under. Skillnaden är endast att den primitiva människan inte som det "kosmiskt medvetna" väsendet har intellektuell förmåga att analysera, inte kan förstå de mystiska levande väsendena bakom de fysiska företeelserna, liksom hon på grund av bristande förmåga att analysera inte heller klart kan förstå universums eller livets bärande grundlagar. Hon måste, kort sagt, leva uteslutande på sin "instinkt", det vill säga på det från hennes upplevelse av föregående spirals intellektuella zon nedärvda "C-vetandet" eller vanefunktionen. Igenom "salighetsriket" har ju väsendets längtan till en primitiv zon gjort sig så starkt gällande, att det i den nya spiralens första zoner, "mineralriket", "växtriket" och "djurriket", är helt och hållet inställt på att uppnå en mättnad i upplevelsen av primitivitet eller i kulminationen av allt som innefattas i begreppet disharmoni eller står i strid med lagen för tillvaron. Med detta som en inre, allt behärskande drivkraft hos väsendet, blir dess kroppsskapande helt präglat därav. Kropparna blir alltså till strålande redskap för primitivitet och överträdelse av lagen för tillvaron, och når i detta hänseende sin kulmen hos rovdjuren.
      I och med att väsendena lämnar "salighetsriket", har de ju inget som helst intresse för den höga intellektualitet som i "den gudomliga världen" i så hög grad gjorde dem mätta på harmoni och fullkomlighet, och det finns därför ingenting i individens längtan in i den nya spiralen som kan hålla hans "kosmiska medvetande" vid liv. I hans första stadier eller zoner i denna nya spiral blir därför individens manifestationskroppar inte heller uppbyggda som redskap för "kosmiskt medvetande" – tvärtom är de i detta avseende alldeles odugliga redskap. Däremot blir de till alldeles ypperliga redskap för en dagsmedvetandeform, i vilken individerna efter hand realistiskt kan förstå enbart fysiska upplevelser.
      Med skapandet av denna dagsmedvetandeform har alltså det levande väsendet – på egen önskan – uteslutit sig självt från tillvarons verkliga intellektualitet eller högsta vetande, och därmed från dess absolut högsta fullkomlighet och mest strålande harmoni.
      Men "spiralvandringen" eller det som vi här på jorden kallar "utvecklingen" försiggår inte språngvis. Väsendena kan inte plötsligt med ett språng lämna "den gudomliga världens" harmoni och fullkomlighet och överge sin där tillägnade vana att bo i eller betjäna sig av spiralens fullkomligaste kroppar, för att i stället betjäna sig av spiralens ofullkomligaste eller mest primitiva manifestationsredskap. Den höga intellektuella tillvaron har blivit ett fundamentalt vanemedvetande och kan därför endast övervinnas genom skapandet av ett nytt vanemedvetande. Och detta skapande kan endast ske genom en ny tillvänjning eller träning, vilket i sin tur är detsamma som en ständig återupprepning av de manifestationsformer som kan utgöra de övningar, genom vilka det önskade mästerskapet kan bli till. Själva "spiralvandringen" kan därför endast befordras i ett visst bestämt tempo. Den kan visserligen, som vi senare ska se, ibland forceras, liksom den ibland kan fördröjas något, men det kan aldrig ske språngvis eller med plötsliga ryck. Vandringen har i det stora hela ett mycket jämnt och harmoniskt förlopp.
      De här nämnda omständigheterna blir således orsaken till att vi möter spiralens första levande väsen som börjat ta sig medvetna fysiska uttryck som väsen, vilka inte har något annat kvar av sitt tidigare "kosmiska medvetande" än sitt "C-vetande", och detta dessutom i en ganska långt framskriden degeneration. Att det är degenererande, är ju självklart eftersom det i individens medvetande, som tidigare nämnts, på grund av övermättnaden på det himmelska tillståndet inte finns något som helst begär efter att hålla det vid liv. Snarare är det nu föremål för en fundamental frånstötning till förmån för det stora begär som individen i denna del av spiralen har efter den rent primitiva fysiska tillvaron eller upplevelsen, och därigenom måste denna livsform till sist med nödvändighet få ett helt dominerande övertag i individens framträdande.