449. Det vanliga djuret har alltså ingen kännedom om sitt eget väsen. Det upplever enbart den yttre världen. Det ser endast sådant som rör självbevarelsedriften. Det är endast koncentrerat på födan, maken eller makan och avkomman. Men dessa företeelser är alla något som finns utanför väsendet. Och endast det som således finns utanför det självt, har väsendet förmåga att skaffa sig kännedom om eller upptäcka existensen av.
      Djuret kan naturligtvis känna smärta, hunger och törst, men inte ens dessa företeelser kan väcka till liv någon tanke om dess identitet som "jag" respektive "det". En sådan förnimmelse kan det renodlade "djuret" aldrig uppleva. Först när det genom en längre utvecklingsperiod börjar få mänskliga tendenser, vinner den här nödvändiga reflexionsförmågan långsamt insteg i dess medvetande. Men då är det inte längre ett renodlat "djur", då är det en begynnande "jordmänniska".
      Sådana begynnande "jordmänniskor" är för länge sedan utdöda här på jorden. Mellan den nu levande mest primitiva människoarten och den mest framskridna djurarten saknas ju åtskilliga mellanled. Vi ska senare i Livets Bog återkomma till frågan varför dessa mellanled saknas här på jorden.
      Att "djuret" således inte har upptäckt sig självt och därför endast förnimmer andra tings existens, beror uteslutande på den omständigheten att det huvudsakligen enbart möter faror och besvärligheter från dessa andra ting. "Djuret" har därför ständigt måst koncentrera hela sin begynnande begåvning och reflexionsförmåga på den yttre världen. Här lurade alltid faror som det måste ta ställning till. Från djuret självt, dess egen identitet eller inre "själv", kom det aldrig någon fara. Hela dess medvetande och organismskapelse fungerade automatiskt, var "C-vetande" från en tidigare spirals intellektuella sfär. Alla dess individuella behov, såsom att äta och dricka, att fortplanta sig eller skapa de företeelser som befordrade artens fortbestånd, organismens olika funktioner, utrustning eller anpassning till klimat och övriga livsbetingelser etc., var företeelser som automatiskt växte fram som resultat av en för länge sedan svunnen forntida dagsmedveten hjärnfunktion, ett "C-vetande", som helt och hållet garanterade eller möjliggjorde dessa realiteters manifestation utan någon nuvarande intellektuell spekulation eller tankeverksamhet. Dessa företeelser manifesteras helt utanför väsendets nuvarande dagsmedvetande. Då hela dess längtan och alla dess begär således i själva verket länge varit inkarnerade i självständiga organ, bars eller upprätthölls dessa begär inte längre genom medvetet tänkande. De existerade i djurets organism som livsbetingelser som måste uppfyllas. Djuret hade därför ingen anledning att alls reflektera över sitt eget väsens natur, sina lustar och sin längtan. Allt detta var automatfunktion eller "C-vetande". Däremot uppstod det efter hand mer och mer anledning till tankeverksamhet när dess omedvetna, medfödda natur kolliderade med den yttre världen. Här fanns hela tiden ett motstånd att övervinna. Och detta motstånd blev på så vis det utlösande momentet för tillkomsten av intelligens och senare intellektualitet hos väsendet i den nya spiralen. Den yttre världen blev alltså det levande väsendets första upptäckt i denna spiral. Upptäckten av sig själv, sin egen identitet och natur, var tankeföreteelser som först långt senare kom in i dess medvetande. Tigern som jagar sitt byte, och bytet som jagas av tigern, har absolut ingen aning om sig själva. Hela deras medvetande är upptaget av yttre företeelser. Tigern är en yttre företeelse för bytet, och bytet är en yttre företeelse för tigern. Fundamentet för dessa väsens möte eller förbindelse med varandra bygger alltså på orsaker som har sin rot i de medfödda automatfunktionerna och ligger utanför deras nuvarande dagsmedvetande. Något som däremot i allra högsta grad kommer att ligga inom samma väsens dagsmedvetande eller viljebefordrande tankesfär, är hur detta möte ska förlöpa. Här blir spekulation delvis nödvändig för båda parter. Bytet måste utveckla sina tankar och förmågor för att undgå eller övervinna sin förföljare, och tigern utvecklar sin medvetna tankemanifestation för att uppnå största möjliga angreppsförmåga eller överlägsenhet i att förfölja. Men ingen av dessa företeelser stimulerar eller nödvändiggör hos dessa två väsen någon form av spekulation eller tänkande över dem själva eller deras "jag". Ännu är ingen livsfara förbunden med att inte känna sig själv, medan det är utomordentligt livsfarligt för väsendena på dessa stadier att inte känna andra väsen eller de yttre företeelserna. Detta är grunden till att väsendena på ett visst utvecklingsstadium i spiralen framträder som väsen, vilka har förnimmandet eller medvetandet enbart riktat utåt mot den yttre världen, medan de ännu är helt ur stånd att rikta blicken inåt mot sin egen inre värld. Det är detta stadium eller avsnitt av spiralen som utgör "djurriket", och som den jordiska människan ännu tillhör.