452. Men eftersom det forna "kosmiska medvetandet" är döende, det vill säga är i avtagande, och har sin latenta zon inom de utvecklingsstadier där jordmänniskorna befinner sig, är det givet, att samtidigt som detta medvetande är i avtagande, måste den på detta medvetande baserade uppfattningen av tingen som "livsyttringar" också vara i avtagande. Och detta är ju vad vi själva kan bevittna. Vi ser hur väsendena alltmer förlorar sin tro på gudar och på en försyn, blir materialister och kommer ända därhän att de rent av förnekar tillvaron av allt liv utanför sin egen och djurens väsensart. Växter och mineraler, alla naturkrafter, hela den väldiga skapelse som försiggår i och runt omkring dem, frånkänner de varje form av levande upphov, trots att denna skapelse i allra högsta grad är planmässig och därigenom utgör en hundraprocentig bevisföring för intellektuellt kunnande. Men allt detta är en sluten bok för väsen som mist förmågan att tro och ännu inte har de intellektuella förmågor som behövs för att göra dessa ting till vetande.
      Men detta mentala mörkertillstånd är ju ett oundvikligt led i själva spiralkretsloppets fullkomlighet, ja, är ingenting mindre än den totala uppfyllelsen av väsendenas orubbligt närda önskan medan de var totalt mättade av harmoni och vetande i "den gudomliga världen". Det är i riktning mot denna mörkerupplevelse som väsendenas alla längtans- eller begärkrafter har varit mobiliserade. Det är denna upplevelse som är det stora ljuset för alla väsen som blivit till övermått mätta på "den gudomliga världens" atmosfär. Detta framträder också med orubblig beviskraft genom alla de så kallade "hedniska" religionerna. Vägen till Valhall eller de hedniska "himmelrikena" går inte genom "att vända den högra kinden till, om man blir slagen på den vänstra", utan tvärtom genom att flitigt dra sitt svärd och i största möjliga utsträckning mörda och dräpa allt som står i vägen för ens önskningars och längtans mål. Det är helt naturligt att det "kosmiska medvetandet" måste dö, eller att det högre vetandet om att "den som dräper med svärd ska själv dödas med svärd" måste utplånas ur medvetandet för att sådana tendenser ska kunna bli auktoriserade ideal, och de därmed förbundna primitiva begären och önskningarna ska kunna nå kulmination och uppfyllelse. Och det är kulminationen av denna mörka zon av begär som ger sig till känna i alla krig eller på alla krigsskådeplatser, såväl privata som offentliga.