454. Men då jordmänniskan således genom sin tidigare miljonåriga tillvaro, som innefattade hennes passage genom de köttätande växternas tillstånd, genom det allmänna djuriska tillståndet i haven och på kontinenterna och nu slutligen genom hennes begynnande människotillvaro, haft kriget som absolut oundviklig livsbetingelse och därmed som allra högsta moral, är det givet att detta levnadssätts miljontals år långa prägling av individens tanke- och själsliv och organism har satt så djupa spår, att de inte kan avlägsnas på ett ögonblick, inte ens med Bibelns bergspredikan, vars sköna ord är det största och sundaste och därmed det mest betydelsefulla som över huvud taget kan sägas i denna värld. Följden måste då med nödvändighet bli det faktiska förhållande som jordmänniskorna redan i många inkarnationer levt under, nämligen att de utgör väsen, hos vilka det mångmiljonåriga krigiska levnadssättet är ett dominerande vanemedvetande, hämmat endast av några enstaka, ännu späda eller nyfödda förmågor som är inriktade på skapandet av ett diametralt motsatt levnadssätt, det vill säga humanitetens eller kärlekens levnadssätt.
      Med tanke på det utvecklingspanorama som vi här kan överblicka, går det inte att bortförklara att detta levnadssätt är nyfött. Vad betyder det att människan kan leda de första svaga profetiorna eller bebådelserna om de första elementära formerna av detta humana levnadssätts början några årtusenden tillbaka i detta panorama, när krigs-, dråp- eller maktmentaliteten i väsendenas universella stamtavla kan ledas tillbaka ända till deras framträdande som köttätande växter. Det humana tankeklimatet, antingen det visar sig som buddhism, kristendom eller någon annan form av human religiositet, är ännu endast att betrakta som en liten nyfödd stjärna på detta tidspanoramas omätliga himmel. Med andra ord: krigsmoralen eller krigskrafterna i jordmänniskan representerar i jordisk existens årmiljoner, medan fredsmoralen eller humaniteten i samma existens endast representerar årtusenden. Inte underligt att kriget i så överväldigande grad ännu kan rasa över världen, och att människornas humana tendenser eller sympatianlag ännu är så famlande och svaga, att de i varje krigssituation helt blir satta ur spel av det enormt överlägsna miljonåriga krigiska vanemedvetandet, som i den givna situationen ögonblickligt och automatiskt träder i funktion. Det är bara i enstaka fall som ett väsen liksom Kristus vågar använda sympatianlagen i försvarets tjänst och vända den högra kinden till om det blir slaget på den vänstra. I allmänhet är de miljonåriga djuriska krafterna i individen så dominerande överlägsna och rutinmässiga i förhållande till de långt yngre humana tendenserna, att jaget faktiskt inte har något val. Jaget har alltså två försvarsvapen. Det ena utgörs av de rutinmässiga dråp- eller ödeläggelsekrafterna, det andra av de i detta panorama svaga, nyfödda eller begynnande humana och intellektuella tendenserna. Men då dessa tendenser endast representerar några få årtusenden, utgör de, i ett omätligt stort område inom jordmänsklighetens mentalitet, ännu endast "A-vetande", medan krigs- eller dråptendenserna med sin uråldriga tradition för länge sedan blivit "C-vetande" överallt i denna mänsklighets mentalitet. Det betyder att de krigiska tendenserna i själva verket ännu utgör väsendenas naturliga, medfödda eller från forntiden nedärvda anlag, som automatiskt träder i funktion när de nödvändiga utlösningsmomenten är för handen, helt oberoende av om väsendena vill det eller ej.
      Dessa medfödda krigskrafter kommer i renodlad form till utlösning i de anfall vi kallar "raseri" eller "hetsighet". Sådana anfall är uttryck för den djuriska mentaliteten i sin kulmination. De är därför att betrakta som en dygd i de stadier av utvecklingen där de utgör en livsbetingelse, bland annat för de väsen vi benämner "rovdjur". De utgör en automatisk mobilisering av alla dråp- eller ödeläggelsetalanger väsendet har till hjälp för att övervinna den motståndare eller det byte som det är en livsbetingelse att besegra. Ju större förmåga väsendet har att mobilisera dessa på detta stadium livsbetingande krafter, desto större förmåga har det att hävda sig i denna zon. Och ett sådant anfall kan därför som nämnts endast vara en dygd på detta stadium.