455. Men väsendena kan inte alltid vara segerherrar. De måste också genomleva en lång rad stadier i nederlag, förföljelse och förtryck av samma slag som deras segerherretillvaro har kostat andra väsen. Dessa lidandetillstånd som ständigt blir följden av en tillvaroform, i vilken makten och inte rätten utgör den auktoriserade livsmoralen, måste med nödvändighet utveckla väsendenas mentalitet. I denna permanent farofyllda tillvaro har det inte räckt med instinkten. Väsendets förnimmelse- och tankeförmåga har blivit utomordentligt skärpt, och de otaliga lidanden som väsendet genomgått, har satt sina spår i dess medvetande i form av en ny förmåga. Denna förmåga är "medlidandekänslan" eller den första begynnande späda grunden för all utveckling av humana tendenser i väsendet. "Medlidande" är i själva verket ingenting mindre än ett omedvetet återkallande i minnet av upplevda lidanden. Det skiljer sig från den vanliga formen av minnesupplevelse genom att plats- och tidsangivelse saknas. Endast själva smärt- eller lidandefältet i minnet kan i detta fall genom minnesupplevelsen gå över i dagsmedvetandet. Detta minne förnims därför inte av individen som ett minne, utan som ett slags fantasibild.
      Vid en vanlig fullständig minnesupplevelse finns både tid och plats för upplevelsen av den erinrade händelsen med i jagets dagsmedvetande. Och jaget "kommer ihåg" denna händelse som en passerad egen upplevelse. Detta är inte fallet med minnen från tidigare inkarnationer. Här har både plats- och tidsangivelsen, ja, själva den erinrade händelsens anknytning till jaget som dess egen personliga upplevelse, lämnat dagsmedvetandet. Endast bilden av smärtan eller lidandedetaljerna finns kvar i jagets medvetande i den nya inkarnationen och har här blivit till "C-vetande", och den framkallas automatiskt varje gång individen bevittnar händelser som är besläktade med lidandebilden i det från gångna tider nedärvda omedvetna minnet.
      Men i och med att detta minne således är omedvetet, i och med att jaget inte kommer ihåg det som sin egen personliga upplevelse och inte kommer ihåg tid eller plats för dess tillkomst, förnims det av sitt upphov inte alls som ett minne. Dess lidandedetaljer, som är det enda som går över i det nya dagsmedvetandet, upplevs därför av väsendet endast som "fantasibilder". Dessa framkallas, som nämnts, automatiskt när väsendet bevittnar ett annat väsens olycka eller lidande. En konfrontation uppstår då mellan väsendets "fantasibild" och den händelse som drabbar det andra väsendet som en olycka eller ett lidandetillstånd. Med hjälp av denna automatiska konfrontation mellan händelsen utanför och väsendets "fantasibild", vilken ju, om än omedvetet, är en uppbyggnad av mobiliserade minnesbilder från väsendets egen självupplevelse, får det förmågan att bedöma händelsen utanför. Hur riktig denna bedömning blir, beror alltså på hur pass nära besläktad den uppbyggda "fantasibilden" är med den yttre händelsen. Huruvida det finns något släktskap, beror återigen på om väsendet över huvud taget har upplevt en liknande händelse eller situation som den nu aktuella. Har väsendet inte det, har det heller ingen förmåga att bedöma eller förstå den. Ja, i lyckligaste fall äger då kanske en tillströmning av de omedvetna minnesbilderna rum till den automatiska mobiliseringen, men eftersom ingen av dessa är besläktad med den yttre händelsens detaljer, kan väsendet inte reagera känslomässigt på dessa, de må vara aldrig så smärtsamma och ägnade att skapa medlidande. Väsendet förblir helt kallsinnigt inför dem.
      Men är den yttre händelsen hos nästan av en sådan natur att åskådaren har många besläktade detaljer i sitt omedvetna minnesmaterial, kommer den automatiska mobiliseringen ju att göra "fantasibilden" i motsvarande grad mer korrekt, och dess upphov förnimmer då i samma mån sin nästas lidande, kan göra detta helt begripligt för sig, och kommer, såvida inte starkt hämmande krafter griper in, att reagera till förmån för sin nästas befrielse från lidandet. Det är denna reaktion vi kallar "medlidande".