456. Då förmågan till medlidande således i realiteten är baserad på minnesbilder från forna upplevelser, är det klart att den inte kan vara fullkomlig i den första etappen av sin skapelse. Ett väsen hos vilket denna förmåga börjar utvecklas, alltså den jordiska människan, har därför också en mycket olikartad medlidandeförmåga. Hon kan på vissa lidandefält känna ett nästan allt överskuggande medlidande, medan hon på andra fält kan lägga i dagen en barbarisk eller djurisk känslolöshet och mental kyla. Och detta är ju helt självklart. Ty de första fälten är ju just situationer, till vilka väsendet har ett överflöd av motsvarande upplevelser bakom sig och därför äger ett motsvarande minnesmaterial för uppbyggnad av den nödvändiga "fantasibild" som utgör grunden för medlidandereaktionen, medan de sistnämnda fälten är situationer, till vilka väsendet inte har motsvarande tidigare upplevelser bakom sig. Följaktligen måste det då sakna minnesmaterial för uppbyggnad av den "fantasibild" eller den föreställning som är grunden för en medlidandereaktion. Och denna måste därför nödvändigtvis utebli.