Martinus: Livets Bog, del 2, st 457

457. Men på de fält där väsendet inte kan skapa sig korrekta "fantasibilder", kan det inte heller komma i kontakt med verkligheten. Där har det inte tillräckligt med bakomliggande upplevelser, det vill säga erfarenheter. Och där det inte har tillräckligt med erfarenheter, är det minst vetande och kommer därigenom nödvändigtvis att i största utsträckning fela, det vill säga utlösa handlingar som står i strid med naturens lagar eller lagen för tillvaron. Detta åstadkommer oundvikligen en motsvarande disharmoni, det vill säga sorg och smärta, i väsendets liv eller tillvaro. Men en sådan tillvaroform ger ju väsendet just de erfarenheter som saknas, varigenom det får det nödvändiga minnesmaterialet för uppbyggandet av medlidandeförmågan, och på så vis skyddas det mot upprepning av misstagen. Därigenom blir medlidandeförmågan mer och mer fullkomlig. Och väsendet kommer till slut att kunna känna medlidande på alla livets fält. På detta stadium har medlidandeförmågan blivit identisk med universums evigt ledande och styrande kraft, varvid dess upphov känner sig som "ett med Fadern". Denna kraft är nämligen identisk med det vi kallar "kärlek". Och i och med att detta tankeklimat är permanent närvarande i individens väsen, ingår det "kosmiska medvetandet" åter i dess dagsmedvetande, och individen fortsätter sin spiralpassage in genom de intellektuella världarna.

Föregående

Nästa