467. Att detta utbyte för den jordiska människan förefaller bli så drastiskt, att hon faktiskt ser eller uppfattar det som "död" och "undergång" och hyser verklig rädsla för dess inträde, beror endast på den omständigheten att hon ännu inte tillräckligt har utvecklat de centrum eller organ, genom vilka hon blir i stånd att göra sig dagsmedveten i övermedvetandet eller få "kosmiskt medvetande".
      Med det "kosmiska medvetandets" inträde försvinner all dödsfruktan eller rädsla för undergång från individens medvetande. Individen blir i och med de nämnda organens utveckling medveten i sin egen orubbliga evighetstillvaro, ser sig själv som sitt eget livs absolut enväldiga härskare och upphov, ser sitt eget liv som absolut orubbligt, osårbart och okränkbart. Endast i sina skapelseprocesser är väsendet underkastat eviga lagar. Men dessa är i sin högsta instans uttryck för en kulminerande kärlek och tillförsäkrar eller garanterar alla levande väsen, såväl mikrokosmiska som mellankosmiska och makrokosmiska, deras eviga identitet som livets och dödens herre, deras tillvaro som "Guds avbild", deras identitet såsom varande "ett med Fadern".