476. Men efter hand som väsendet framskrider i spiralkretsloppet eller utvecklingen, blir det alltmer skickat att ta hand om sig självt, vilket i detta fall innebär att det utvecklar sin "individualitet", och dess beroende av flocken degenererar.
      Det är en sådan degenererande flockavhängighet hos väsendena som ligger till grund för allt vi känner i form av statsbildningar, nationaliteter, alla slags föreningsbildningar, fackorganisationer, handelsförbund, religiösa sekter eller trossamfund osv. De är alla baserade på exakt samma fundament som det som ligger till grund för flockbildningen hos ödemarkens vilda vargar. Flockbildningarna har kommit till stånd för att deras deltagare ska kunna dra fördel av eller skydda sig bakom den överlägsna makt och auktoritet som en sammanslutnings gemensamma agerande skänker framför ett enskilt väsens framträdande.
      Så kolossalt stark och fundamental har denna princip varit, att den ännu i viss utsträckning skapar bestämda livszoner (stater), även om det nu existerar många flockbildningar som är tämligen skröpliga, i och med att de i sig rymmer väsen som är så trötta på medlemskap att de lämnar flocken. Detta utträde ur flocken är ibland så omfattande att det betyder flockens undergång. Men väsendena är ännu inte så självständiga, så mentalt och fysiskt stabiliserade, att de är helt fria från beroendet av flocken. Och det resulterar i att de förr eller senare träder in i nya flockar, det vill säga politiska, religiösa eller fackliga sammanslutningar eller föreningar.