482. Men det finns ännu en form av livsyttring i jordmänniskans kosmiska horisont som också på sätt och vis blir till "materia" för den fysiska förnimmelsen. Den jordiska människan kan förnimma sig själv och sina medväsen "djuren" och "växterna". Denna form av förnimmelse utgör, som framgick av analysen, det skarpaste seendet eller det fullkomligaste iakttagandet av "materia". Här kan individen fysiskt iaktta alla enskilda grunddetaljer i materien och se att den i allra högsta grad uttrycker tillkännagivande av liv, är själva livet. Denna form av "materia" eller liv är alltså identisk med vårt eget framträdande, vårt eget tillkännagivande av liv, och vi kallar den "mellankosmisk materia".
      Efter hand som "materien" avlägsnade sig från vårt eget stadium, blev den mindre och mindre i perspektivet, och dess detaljer blev i motsvarande grad alltmer otydliga, för att slutligen helt tona bort som en töckenliknande sammanhängande massa. Och vi såg att denna massa var den realitet som vi annars brukade kalla "materia". Men detta är inte gränsen för den jordiska människans fysiska syn. Hon kan också iaktta att hennes eget och medväsendenas framträdande, i förbindelse med den "mikrokosmiska materien", utgör detaljer inuti ännu större detaljer. Hon kan således genom sina fysiska sinnen bli varse att den samlade massan av den "mikrokosmiska materien" och den "mellankosmiska materien" bildar en stor detalj som har kul- eller globform. Denna kula känner vi under beteckningen "jordklotet".
      Hon kan också komma till insikt om att detta klot står i en viss konstellation till andra sådana kulformade detaljer (planeterna), och att dessa behärskas av det stora kraftcentrum som vi kallar "solen". Detta lysande klot kan i sin tur iakttas som utgörande blott en enda detalj bland tusentals andra liknande detaljer i solhopar eller vintergator. Alla går de i bestämda banor, följer vissa lagar. I verkligheten bildar alla dessa stora himlakroppar endast detaljer eller kraftcentrum som tillsammans utlöser vissa reaktioner inför den motsvarande, jättelika omgivningens detaljer, varvid de framträder med exakt de egenskaper som vi fann i materien. Dessa jättelika realiteter, himlakroppar, klot eller solar, är därför i själva verket blott att uppfatta som detaljer i en jättelik form av materia. Denna "materia" kallar vi "världsalltet" eller "universum". Men den undrande jordmänniskan ser inte något liv bakom denna "materia". Detta beror åter på det kosmiska perspektivförhållandet. Här står hon inför realiteter så stora, att hon fysiskt kan få inblick endast i ett enstaka lokalt fält på detta område, medan helheten är så gigantisk att den sträcker sig långt utanför synfältet. Då synfältet därmed endast är ett brottstycke, dessutom kanske ett mycket litet brottstycke av den okända helheten, kan hon inte med sitt fysiska dagsmedvetande förstå helhetens analys och hela struktur. Hon ser inte, och förstår därför inte heller, att denna helhet är en levande organism, i vilken hon själv och hennes omgivningar är mikroväsen eller materia, och att såväl planeternas och solens rörelser som de så kallade "naturkrafterna" är organismfunktioner, är matsmältning, är tankeutlösning, och alltså är livsyttringar från denna stora organisms upphov. Denna insikt kommer först med den kosmiska inställningen av medvetandet. Då ser hon hur varje organism endast kan existera inuti en annan och större organism, liksom denna också endast kan existera som en sammansättning av mindre organismer. Likaså blir det med denna inställning ett faktum för henne, att ingen som helst fungerande organism kan existera utan att vara ett direkt eller indirekt tillkännagivande av dess upphovs absoluta levande närvaro i tillvaron eller dess identitet med livet.
      Eftersom himlakroppar, klot, solar och vintergator existerar som organismer för levande väsen, kommer vi här till en helt annan art av levande väsen. Då levande väsen ju utgör "materiens" kraftcentrum eller fundament, kommer vi här också till en helt annan art av "materia" än de två tidigare skildrade arterna. Denna "materia" ska vi här i Livets Bog beteckna som "makrokosmisk materia".