483. Medan den "mikrokosmiska materien" ligger så fjärran eller långt ute i jordmänniskans kosmiska horisont att dess lokala detaljer undandrar sig hennes fysiska förnimmande, och därigenom framträder som en samlad töcken- eller materiemassa, så ligger den "makrokosmiska materien" så nära centrum i denna horisont att de lokala detaljerna får ett sådant perspektiviskt omfång, att jordmänniskan inte har fysiska möjligheter att överblicka dem. Var och en av dessa detaljer framträder således i jätteformationer och antar en sådan form och karaktär, att jordmänniskan inte alls kan finna någon likhet med de ting som hon annars brukar uppfatta som delar av ett levande väsens organism. Denna "makrokosmiska materia" förefaller därför den vanliga jordmänniskan lika livlös som den "mikrokosmiska", medan den "mellankosmiska" däremot befinner sig i ett sådant perspektiviskt förhållande eller på ett sådant lagom kosmiskt avstånd till horisontens centrumregion eller jagets utsiktspunkt inom horisonten, att individen med lätthet kan överblicka denna "materia", såväl i dess helhetsmanifestation som i dess lokala detaljer. Och denna "materia" blir därför den enda av de tre nämnda materiearterna som den jordiska människan, med fysiska sinnen, kan se i dess verkliga kosmiska analys. De två andra arterna ligger för nära respektive för långt bort i kosmiskt avstånd för att de med fysiska sinnen ska kunna observeras i sin riktiga analys. Och detta är då orsaken till att jordmänniskan inte ser livet bakom dessa två materiearter, utan betraktar dem dels som "döda naturkrafter", dels som "död materia", alltså raka motsatsen till den absoluta verkligheten.