520. Att "själviskheten" nu kolliderar med jordmänniskornas moral och inte längre utgör den himmelska dygd för dem som för de rent djuriska och materiellt fysiska väsendena, beror ju endast på deras mer eller mindre framträdande mättnad på de nämnda, av "egoismen" burna, fysiska företeelserna. Med mättnaden uppstår ju en längtan mot nya mål eller ting som kan utlösa mättnad på kontrasten till det som väsendena nu är mätta på. Följaktligen kan dessa nya ting här, för att vara tillfredsställande, inte vara ett resultat av egoism, utan måste vara ett resultat av egoismens motsats.
      I "djurriket" är "själviskheten" alltså största "dygd" och kan uttryckas i mottot: "Var och en är sig själv närmast." I samma mån som man avlägsnar sig från kontakten med detta motto, avlägsnar man sig från att vara "djuriskt" fullkomlig. Och i samma mån börjar de jordmänskliga besvärligheterna, sorgerna och bekymren.
      Djuren har förvisso också stora lidanden, men till dessa knyter sig inte något slag av större mentalt besvär eller medvetandemässig plåga. Deras lidanden sträcker sig endast i mycket ringa grad utanför de rent kroppsliga lidandena, medan jordmänniskornas lidanden däremot inte bara kan vara stora rent kroppsligt, utan även och huvudsakligen yttrar sig i stora mentala störningar.
      Från "egoismen" eller "själviskheten" härstammar alla tankeklimat i den djuriska och första jordmänskliga medvetandesfären.