Martinus: Livets Bog, del 2, st 521

521. I denna sfär är därför alla tankearter "själviska" eller "egoistiska". Detta innebär att de alla syftar till att skapa ett rent yttre, fysiskt skydd för "jaget" i fråga. Väsendets "kosmiska kemi", det vill säga dess medvetandeliv eller tankeföring, blir här detsamma som uppfyllelsen av begäret eller längtan efter de energier eller ämnen, vilkas kombination just kan bli ett sådant skydd.
Den "djuriskt jordmänskliga" medvetandesfären är "den dräpande principens" kulminationszon. Detta innebär, att då de "ämnen" eller det material som väsendet ska använda för uppbyggandet av sitt skydd, till stor del redan ingår i andra jags eller väsens tilldragning och skyddande energikombinationer, måste väsendet, för att kunna bygga upp sitt eget skydd, i motsvarande utsträckning hämta sitt material från dessa andra väsens energikombinationer. Men då detta material ju redan är "bundet" av de andra väsendenas tilldragningskraft, blir således väsendets uppbyggnad av sitt eget skydd en fråga om nedbrytning av de andra väsendenas tilldragningskraft. Har det en större tilldragningskraft, det vill säga ett större begär, en starkare vilja eller en mer djupgående längtan efter energierna i fråga än det väsen eller det "jag", i vars energikombination materialet finns, ja, då kan det nog hävda sig. Men om det inte har en större tilldragningskraft, löper det inte bara risk att inte kunna hävda sig; det är också fara värt att väsendets egna, redan förvärvade "ämnen" blir attraherade av de andra väsendenas tilldragningskraft, blir påverkade av deras begär och går in i dessa väsens energikombinationer, så att det självt måste kapitulera.
Men denna fara har i den "djurisk-jordmänskliga" zonen för länge sedan i väsendets medvetande eller tankar frambringat begäret att undgå den. Och det är dessa tankar som är det centrala i självbevarelsedriften. De är själva kärnan i all "egoism". Dessa tankar skapas i stor utsträckning med hjälp av spiralens andra och tredje grundenergier – "tyngdenergin" och "känsloenergin" – som åter är detsamma som det vi kallar "eld" respektive "köld". Dessa två energiarter är huvudmaterialet vid skapandet av ett medel, med vilket väsendet kan understödja sin dragning till eller sitt begär efter de energier eller "ämnen" som redan finns i nästans eller medväsendenas materiekombinationer och är underställda deras tilldragningskraft. Detta medel är identiskt med det vi betecknar med begreppet "explosion".

Föregående

Nästa