528. Vi går nu tillbaka till det levande väsendets jag (X1). Detta är i sig självt helt utan varje förmåga att framträda eller manifestera sig. Därför rymmer det i sig, som vi redan vet, en annan princip, nämligen "skaparförmågan" (X2). Denna skaparförmåga är baserad på ett generalorgan som framträder i den sjunde grundenergin, "moderenergin". Detta organ är "ödeselementet", i vilket "talangkärnorna" har sitt säte. Detta organ i förbindelse med jaget utgör som tidigare nämnts "övermedvetandet". Denna del av det levande väsendet är "överkommandot" i vederbörande väsens framträdande. Genom "ödeselementet" och de däri samlade "talangkärnorna" utvecklas den allra första, späda yttringen av "begäret" och den åtföljande "tilldragningen" och "frånstötningen". "Förmågan att begära" har således sitt säte i själva "övermedvetandet" och är en permanent funktion i detta.
      Att denna funktion kan äga rum, beror på en tredje realitet, vilken vi tidigare omnämnt som "undermedvetandet" (X3). "Undermedvetandet" består i sin tur av sex livsorgan eller kroppar. En av dessa är väsendets fysiska kropp. De övriga fem kropparna eller organen är ännu i stor utsträckning okända för den jordiska människan. Men de är för den skull inte mindre verksamma eller realistiska. Tvärtom åtnjuter det levande väsendet i allra högsta grad resultaten av sin verksamhet genom dessa kroppar, på samma sätt som "djuret" tillgodogör sig sina inre fysiska organs funktioner – blodomlopp, andning, körtelverksamhet, matsmältning etc. – utan att ha någon som helst hjärnmässig kännedom om dessa företeelser. Här vilar väsendet tryggt på automatfunktionerna eller det nedärvda "C-vetandet". På samma sätt är det med den jordiska människan. Hon vilar också mycket tryggt på en mängd kroppsfunktioner som hon saknar varje hjärnmässig kännedom om. Dessa funktioner är verksamheten genom de fem kroppar hon har förutom den fysiska. Genom var och en av sina "undermedvetandekroppar" blir jaget i stånd att korrespondera med eller betjäna sig av motsvarande sex stora grundenergier i tillvaron: instinkten, tyngden, känslan osv. Det har således en kropp för varje grundenergi. Då dessa kroppar är uppbyggda av "materia" eller "ämnen", är de förgängliga liksom alla andra "skapade ting". Men förmågan att förnya dessa kroppar är evig. Därför kan jaget genom sitt övermedvetande, där denna förmåga ju har sitt säte, evigt skapa nya kroppar för var och en av de gamla som brister eller förslits.
      Det levande väsendets naturliga funktion eller uppbyggnad av livet är därigenom i verkligheten ett evigt fortsättande uppbyggande och vidmakthållande av de organ eller kroppar som det ska använda för manifestation av tillvaron. Denna eviga förnyelse av organen eller kropparna känner vi till under benämningen "reinkarnation". Vad gäller de närmare detaljerna i denna kroppsförnyelseprocess, känner jordmänniskan endast till den del som försiggår på det fysiska planet, det vill säga den fysiska kroppens existens från befruktningen i moderlivet till upplösningsprocessen i graven efter döden. Då denna kännedom i verkligheten endast täcker en mycket liten del av själva förnyelseprocessen i dess helhet, ja, rent av kan betecknas som mikroskopiskt liten, har jordmänniskan eller väsendet, som ännu saknar "kosmiskt medvetande", inte någon fundamental överblick över vad som i själva verket försiggår. Och hon blir därför offer för villfarelsen att den tid då hennes nuvarande fysiska kropp existerar, är det enda fysiska liv hon lever. Hon tror att hon börjat sin tillvaro i och med befruktningen, eller kanske snarare i och med sin fysiska födelse, och att denna tillvaro kommer att upphöra i och med döden. Att hon lever efter döden och upplever livet genom de övriga organ eller kroppar som hon är utrustad med, och att hon med hjälp av dessa kan bygga upp en ny kropp som ersättning för den hon har förlorat, ligger utanför hennes dagsmedvetande. Det är inte så konstigt att jordmänniskan är rädd för att dö, eller att hon efter hand börjar göra sig många föreställningar om en tillvaro bortom den fysiska, och att tron på en sådan stundom kan bli mycket stark. Väsendet kan ju omöjligt fortsätta att leva i okunnighet om den absoluta verklighet det lever i, och vars reaktioner det dagligen upplever. Det verkliga liv som det befann sig i före födelsen till sitt nuvarande liv, kastar alltför många verkningar in i dess nuvarande tillvaro eller rymmer alltför många lösningar på dess nuvarande ödes gåta för att väsendet inte efter hand skulle upptäcka det. Dessutom är det eviga begäret efter tillvaron och den åtföljande permanenta viljan till livet en borgen eller garanti för ett lika evigt skapande av det önskade livet.
      Det är riktigt att det finns människor som begår självmord och därmed ger uttryck för livsleda eller en önskan att dö, men en sådan önskan ligger inte särskilt djupt. Det som är kärnan i denna önskan är i själva verket aldrig den verkliga döden, utan i stället en kontrast till det som frambringat livsledan. Självmord är alltså i själva verket endast ett slags "flykt" från detta. En sådan "flykt", eller en önskan om den, uppstår aldrig i situationer, där väsendets alla livsorgan fungerar normalt och väsendet inte genom sitt öde utsätts för alltför extremt drastiska tillstånd. När väsendet önskar dö, beror det alltid på ett hårt eller olyckligt öde. Väsendet kan vara föremål för mycket sjukdom, ekonomiska svårigheter, kamp mot underminerande laster, förföljelse och förtal från medväsendenas sida och många andra besvärligheter som efterlämnar en naturlig trötthet eller utmattning av alla livsorgan, varigenom livsledan i samma mån uppstår. Livsleda eller lusten till självmord är således en reaktion av överdriven livsupplevelse, en medveten eller omedveten längtan efter vila. Den är i sin djupaste analys inte någon absolut längtan efter verklig död eller tillintetgörelse och kan heller aldrig i något fall bli det. Döden är något skapat, alltså en produkt av jaget, och kan endast existera som en sådan. Jaget däremot kan aldrig existera som en produkt av döden. "Skaparen" är inte en produkt av "det skapade". Det är inte "det skapade" som är "skaparens" herre, utan tvärtom.
      Döden kan således som nämnts endast vara en "skaparmetod" och kan därför bara utgöra en reaktion i jagets material, inte en reaktion i själva jaget. Jaget är därför höjt över döden, är evigt odödligt.
      Efter hand som väsendet blir "kosmiskt medvetet", blir dess odödlighet alltmer ett faktum för det självt.